MAD AS BIRDS -

FEBRUARI/FONTANELL:



Somliga dagar är jag nyfödd och mitt huvud fortfarande ömtåligt, den tunna bindväven som enda skydd mot omvärlden, det hårda ljuset. En fontanell som aldrig riktigt stängdes, två hjässben som aldrig förenades. Jag kan känna den med högerhandens fingrar, en rombformad svaghet. I uppslagsboken kan man läsa att ordet fontanell heter fontana på italienska, det betyder källa eller brunn -

Det finns en brunn ner i min hjärna, en perfekt formad cirkel av tomhet. De dagar då mina fingrar krampaktigt bänds över järnsängens stänger kan jag inte längre stänga ute tanken på att brunnen kanske inte har något slut. När jag sitter på bussen till sjukhuset tänker jag på att jag aldrig kommer att lära mig italienska.

Andra dagar för jag stilla fingrarna längs med underarmens ådror. Hur de förgrenar sig vid handledens susande, strömmar ut i handflatans hav, syresätter fingertopparnas blodkroppar. Ett plötsligt minne av saltvatten och ett högljutt bultande i fingrarna efter ett bad en vinter någonstans långt borta.

En ofta utförd åderlåtning; att låta mörkret flyta fritt och det blixtrande stålet, värken bakom ögonlocken.
Det är inte farligt alls.



I staden där jag bor var februari den kallaste månaden på flera decennier. Det hade varit så enkelt att forma kroppen till fosterställning, låta händerna stelna tills fingrarna mest liknar klor ; att förbereda sig för de anfall som kommer ur den egna kroppen -

att gräva dig ur mig.

Men jag vägrade ligga stilla, vägrade låta tiden passera endast som visare över köksklockan. Istället satte jag och mina underbara klasskamrater upp en föreställning, en pjäs som heter "Mars eller kärlekes spioner" av fantastiska Barbro Smeds. Vi tillbringade all vår tid i skolan, monterade byggnadsställningar, målade andra åldrar i våra ansikten, klädde oss i varma pälsar och drack apelsinsaft i vår sminkloge. Långsamt blev vi våra karaktärer, och när det var dags för premiär var vi nog lika vilsna i verkligheten som de roller vi spelade.

Så blev vi kärlekens spioner. Med kikare, resväskor och apelsiner sökte vi alla efter ett hem, en plats där vi kunde stanna utan att känna hjärtslagen hamra i bröstet. Efter fyra föreställningar tror jag att vi slutligen hittade hem.

Och glöm aldrig ; det är endast den som har förlorat sig själv som kan finna sig själv.



Jag och min Moa beger oss nästan trettio mil söderut, till en stad där människorna talar annorlunda, där det fortfarande finns luft som ännu inte passerat genom våra lungor. Vi besöker Sara och hennes nyfödde son Albin, dricker kaffe på okända kaféer och ramlar på de isigaste gatorna. På kvällarna dricker vi vin och försöker räta ut allt det som blivit krokigt -



Lördag 17.10 :

Bussen till sjukhuset är beigegul och snön ligger i blyertsfärgade drivor längs vägen -

Det är kväll och nästan tomt på sjukhuset, den enda jag möter är en städare med rödflammiga händer och trött blick. I hissen ingen alls och när den stannar på sjätte våningen står jag kvar en stund och lyssnar på tystanden.

Du berättar om kvinnan som trodde att hon hade en bläckfisk i magen. Hon försökte skära ut den med en bordskniv, säger du. Du säger också att det känns som att tiden stått stilla hos dig, att du slutade växa för många år sedan, att alla omkring dig växt upp och förändrats, men att du stannat kvar. Jag hinner inte svara innan sköterskan tagit ett hårt grepp om din smala handled och lett ut dig från rummet.

I hissen ner gråter jag tills jag börjar hicka och måste dricka ljummet vatten ur en sådan där vit sjukhusmugg.



Allt utom den här berättelsen ska handla om dig. Jag tänker så hela tiden, trots att jag vet att det är precis tvärtom. Hela den här berättelsen ska handla om dig, därför att det är så det måste vara. Du är orden jag måste värka fram :

Nu måste jag blöda ut orden, blöda ut dig, låta dig rinna längs innanlåren som en slags omvänd födelse. Ditt blod går genom mig nu, liksom dina tunga andetag dras ur mina lungor och dina purpurfärgade ögonlock läggs som ett extra lager hud ovanpå mina; fladdrande som vingarna hos en kolibri.

Du har inte gått någonstans,

du finns kvar här, där du lämnade mig.

STOCKHOLM / STORA ORD



Efter en vacker men fruktansvärt sorglig begravning reste jag och min familj till Stockholm.
Det var soligt och nästan vår.

En av dagarna tillbringade jag med finaste Klara. Vi åt bakelser och fetaostsmörgåsar på Vetekatten, skrattade längs Biblioteksgatan och höll hårt i varandra för att inte halka på frusna vattenpölar. En annan dag fikade jag i timtal med söta Maria, som pratar den finaste skånska jag någonsin hört. I sommar tänker jag ta med henne på picknick och dansa bort nätterna.



Andra dagar gick min lillebror och jag längs de trånga gränderna i gamla stan, köpte tidningar och svarta tavlor med vita linjer -

Sedan träffar jag min vackre vän Victor med de mörka ögonen. Han river med naglarna över sin vänsterhand, rör om i det brännheta teet och talar som om han vore från en svunnen tid. Att samtala med honom är lite som när man var liten och stoppade en enkrona i en sådan där röd tuggummiautomat i plast, hur man aldrig visste vilken färg man skulle få på tuggummikulan -

Han har en silverkedja om halsen, jag ser hur den rör sig stötvis med pulsslagen.
När de stänger går vi snabbt längs gatorna och Victor bjuder mig på en cigarett från sitt etui med påfåglar på.
Orden lämnar våra munnar som flyttfåglar.



"Je verse mon sang dans ton corps
Et je suis comme un oiseau mort
Quand toi tu dors
Je suis malade"



Moa :

När jag är livrädd är du min livräddare, rör du dina händer försiktigt över min rygg och får mig att skratta tills jag knappt kan stå upprätt. Vi dansar tills vaderna värker och smeker försiktigt över tunna porslinskoppar att ha i vår lägenhet. Innan syrenerna blommat ut bor vi i en annan stad, har vi försiktigt präntat in oss i bläck över handledens tunna hud ;

You are the yellow bird that I have been waiting for





Ibland kommer jag på mig själv med att söka efter dig i vimlet på perrongen.
Hur jag ständigt letar efter dig också på platser där jag vet att du aldrig befunnit dig.

Ändå kan jag inte sluta söka efter ditt ansikte i folkmassor, dina smala läppar och den djupa rynkan mellan dina mörka ögonbryn -




Andas tunga mediciner, kemikalier och jag önskar,

jag önskar att det inte behövde vara så --

Mina steg ekandes i de vita korridorerna, alla läkare vars namn jag glömmer i samma ögonblick som de släpper min hand, värken bakom skallbenet och den evinnerliga tröttheten som slår ut allting annat.

Alla dessa år av oförklarlig sorg.




Jag vet inte vad som händer när andningen upphör och tystnaden tar vid, jag vet bara hur det är att ständigt befinna sig i det område som utgör ett gränsland mellan livet och döden,

i pausen mellan två andetag.


//\\
\\//

SNÖKAOS / SNÖPAUS:

Jag räknar hjärtslagen trots att jag vet att dem är precis lika regelbundna som vanligt.

Mitt hjärta röjer varken hemligheter eller sanningar.



Jag sitter i mitt rum, följer påslakanets svarta linjer med pekfingret. Håller mina ögon fästa vid stearinljusets låga tills de tåras av sig själva. En slags ofrivillig gråt. Fast å andra sidan - vilken gråt är någonsin frivillig?

När Joakim Berg sjunger att "I've been waiting for my brilliance to shine through, like waiting would do" sjunger jag lågmält med och pressar fingrarna lite för hårt mot ögonlocken tills hela världen skimrar i rött och det bultar svagt någonstans bakom ögonlocken. Nästan som svaga hjärtslag.

Och jag inser att : jag måste sluta vänta.

Det finns varken ett slut eller en början, det finns bara detta som vi kallar nuet -

vill jag börja leva så måste jag göra det nu.



Du försöker skrika ut vintern och trots att gatorna är fulla är det bara du som hörs.
Hur du gnuggar handflatorna mot varandra för att mota bort kylan, ett försök att låta det varma blodet smälta kroppen hel igen, säger att

allt som finns kvar är flykten -

Att den snart måste flys för att bli verklig.



Inatt fyller jag 19 år. Det är 6935 dagar. 166 440 timmar,

Jag kan inte ens föreställa mig hur många hjärtslag det måste vara,
hur många andetag.

Somliga dagar känner jag mig så mycket yngre, som vore jag nyfödd.
Huvudet fortfarande ömtåligt, fingrarna som krampaktigt bänds kring järnsängens stänger.

Andra dagar känns det som att jag redan levt färdigt,

en längtan som inte borde finnas, men som vägrar lämna mig.


X

När klockan slår tolv slag ute i köket räknar jag till nitton rivmärken över nyckelbenen.
Sväljer hårt och väntar på att du ska lämna mig.


Jag är så fruktansvärt rädd för att inte överleva livet.

DECEMBER :



Det är exakt en månad kvar till julafton och det regnar. Jag sitter i ett rum där en av väggarna är täckt av bilder på ett brunhårigt barn med mörka ögon. Kanske är det ett barnbarn. Jag får frågor, får en röd kulspetspenna att skriva upp en tid med i min svarta anteckningsbok.

En akutremiss, ett snöfall och exakt tolv timmar senare sitter jag i ett väntrum på en psykiatrisk mottagning. Väggarna är beigegula såsom sjukhusväggar nästan alltid är, med lite välvilja hade man kanske kunnat kalla dem vaniljfärgade. Stolarna är skolgröna och i en sprucken glasvas står en ensam prästkrage i plast -

inte ens blommorna är levande här.



I en av min familjs många bokhyllor finns en nött bok som handlar just om konsten att andas, om olika metoder för att på bästa sätt pressa luften ner i lungorna och ut igen. Under en av mina många vakennätter läser jag den från pärm till pärm med sömnen värkandes i ögonen,

det står att vi ska blunda och dra djupa andetag och jag undrar ; gör ni det?

Blundar ni, sluter ni försiktigt ögonen, låter ögonlocken vila fjäderlätt mot irisen, drar lugna andetag och låter syret långsamt fylla era lungor innan ni mjukt andas ut?

Kanske gör ni det. Kanske andas ni som jag ; stötvis i återvinningsbara papperspåsar. Kanske pressar ni handflatorna hårt mot ögonlocken tills ni kan känna blodet pulsera mot hornhinnan, kanske vet ni också :

att andas kan vara det svåraste som finns.



Men det finns dagar när jag målar läpparna röda med mitt belgiska läppstift, drar på mig ett av mina många svarta fodral och dansar hela natten med mina allra finaste vänner. Det finns sådana nätter också.
Och när jag andas in kan jag nästan känna hur syret når mitt hjärta, ger skjuts åt mitt blodomlopp.

Tunica interna, tunica media och tunica adventitia.
Ådrornas tre lager.

Det finns namn för det som håller blodet fånget.
Ett försvar.

Och ändå. Ändå kan jag inte sluta mina ådror,

kan inte låta dem vara.





Läser fantastiska "Hjärtdjur" av Herta Müller. Den handlar om flortunna nylonstrumpbyxor med söm, mullbärsträd, rumänska studenter och om Lola som samlar på ord och en dag plötsligt hänger i ett skärp i garderoben.
Det handlar om de som väljer att lämna och om de som väljer att stanna kvar.
Om hur gränsen mellan dessa människor är lika tunn som ett kritstreck på en svart tavla,
lika oåterkalleligt.

Om hjärtdjuren som kan klösa upp oss inifrån.

JANUARI:





Den femte januari befinner jag mig tiotusen meter uppe i luften, ser molnen som ett täcke under mig, ett skyddande lager mellan mig och världen. Ungefär hundra mil och två timmar senare landar jag hos mitt hjärta i Göteborg :i en hel vecka får jag sova med hans andetag i min nacke, hans arm om min midja och jag är alldeles lugn.

När det har gått elva dagar av det nya året flyger jag hem igen. Det här är mitt hem, min hemstad, men varje gång jag återvänder känns det som ett nederlag. Kanske för att jag redan lämnat i tanken ; lämnat gatorna här för någonting annat.

Sex månader kvar nu och jag vet ju : tiden går.
Någon gång kommer jag säkert att sakna det här.
Det är så jag fungerar.

Och det har knappt gått en dag men jag saknar honom redan. Saknar hans varma hud, hur hans ryggrad känns under mina fingrar och hur han pressar sina läppar lätt mot min halsgrop.

Hur han begraver sitt ansikte mot min hals, hur hans lockiga lugg kittlar lätt mot mina kinder och han viskar;

'jag älskar dig mest av allt'



Fakta : när andetagen upphör har livet levts färdigt.

När vi byter sekel kommer jag bara att vara ett skelett.
Bröstkorgen bara vassa revben, bröstben,

där hjärtat satt ett hålrum.

Jag tänker att det är någonting vi har gemensamt med alla andra människor på jorden:


Om hundra år är våra hjärtan jord.

Hela november har jag låtit samma skiva gå på repeat och jag,

jag tänker på svarta linjer, svart vatten ; hur det spränger när vattnet tränger ner i lungorna.
Paniken som måste alla säger sedan utbyts mot ett dövande lugn.
Hur nu någon kan veta det.



Klockan 17.05 tar jag bussen sex mil in i landet för att träffa min Moa. I en blommönstrad lägenhet som ligger intill en ladugård dricker vi te, äter ananasringar ur konservburkar och pratar nästan oavbrutet i många timmar. Stundtals sitter vi tysta. Ibland tänker jag att det mesta sägs i tystnaden.

Det har blivit vinter nu, eller kanske snarare senhöst.
Nu väntar sex månader av kyla och vi kommer att
vänta ; vänta ut vintern, mörkret och hur kylan sticker i kinderna.

För om sju månader bor på en annan adress, i en annan stad.
Men bara om vi fortsätter att andas och det gör vi.
Det gör jag.

-

Jag läser om kolets kretslopp och tänker att det finns alldeles för lite syre i mitt rum, koldioxiden täcker alla ytor jag vidrör. Tänker att hur mycket jag än lagrar i mitt huvud, så förstår jag varken världen eller mig själv bättre för det.

Om att nå en brytpunkt; punkten när jag insett att jag lever enbart i mörkret. Jag somnar precis innan gryningen och vaknar när skymningen sänker sig mörkgrå över mitt villaområde.

Det händer att jag håller ögonen öppna i tre dygn av rädsla för vad som ska hända om jag vågar blunda. Gånger då jag skriver trettiosju sidor i ett word-dokument bara för att fingrarna inte kan sluta röra sig över tangenterna.

Elfte november :

Jag känner nästan ingenting alls. Stundtals tänker jag att jag saknat det, saknat vakuumet inombords.
Att tomrummet, tomheten, tomgången kan vara ganska behaglig.

Någon slags vila ;

tio minuter senare river jag hårt med mina avbitna naglar över huden. 

INATT:

Hade jag det kanske märkligaste samtal jag någonsin haft.
Jag vet fortfarande inte om det var rätt eller fel, men det var.

Somnade jag ungefär 05.45 och vaknade 13.05. 

Gick jag aldrig till skolan utan planlöst runt, runt i mitt hus som plötsligt tycktes mig vara större än någonsin.

-
Det känns som att jag förstör människor.
Förstör allting jag kan.

Den enda trösten är kanske att jag samtidigt förstör mig själv.
Någon rättvisa ska det ju vara.
-

Jag vill skrika bröstkorgen tom, men istället biter jag ihop tänderna tills käkarna värker och säger att jag förstår, att det är okej. Att det inte gör någonting hur du känner.

Jag vet inte vad det är som fått mig att tro att jag alltid måste visa sådan fruktansvärd förståelse inför alla andra hela tiden. De kommer till mig med sina söndrade hjärtkammare och vill, tror att jag kan laga dem. Jag lyssnar, jag ger råd och jag hjälper, hjälper, hjälper tills jag inte kan göra någonting mer. Och jag älskar det, älskar att människor vågar lossa på stämbanden, släppa på kontrollen och prata till mig med sköra röster.

Men kanske är det just detta som gjort att jag inte längre kan hjälpa mig själv.

En av mina närmaste vänner har ont i hjärtat. Ont i hela kroppen. Vi sitter tysta i hennes vardagsrum.  Hon dricker en klunk vatten, jag stryker över hennes vänstra vad och önskar att jag kunde göra någonting för att få hennes lungor att snöras upp igen. Hon ser på mig och ler försiktigt. Säger att det är nu hon inser att det är vänskapen som är den bestående formen av relation.
Vi har varit vänner i ungefär nio år och tio månader nu.

Jag är så tacksam för mina vänner.
Utan er är jag ingenting.

Tjugoförsta november :

Jag och två av mina fina vänner Elina och Leopold åker ut till Elinas stuga i Skeppsvik. Det är mörkt och vi dricker portvin och en väldigt äcklig blandning av vodka och läsk med hallon- och lakritssmak. Vi åker till Jonathans stuga och när vi kommer hem igen ligger vi uppe och pratar tills det ljusnar igen :







:-:

Minuter / menuetter

Min bror bankar färg över hela papperet,
slår blodröd ilska över upplösta fibrer ;
målningen smulas sönder under hans nedbitna naglar.

Min syster slår huvudet i väggen under sömnlösa nätter.
Det finns ingenting jag kan göra, så jag tänker

slå mig istället ; slå blod i mina vener igen -

Svalor / svala golv

En gång kände jag någon som brukade sova med vidöppet fönster för att försöka frysa sönder sig själv.
Ibland brukade jag tänka att jag skulle tatuera in hennes hjärtrytm längs min vänstra underarm, som ett desperat försök att hålla henne kvar. Kanske var det barnsligt, men det gör det inte mindre verkligt.

Nu är hon försvunnen i vita korridorer, men jag vet.

Jag vet att en dag kommer hon att vika en vit papperssvala
och komma tillbaka.

Jag är så fruktansvärt trött.
Det är en trötthet som förlamar, som sprider sig genom ådrorna, de tunna blodkärlen.
Ibland sover jag nästan hela dygn, fast det är så fruktansvärt mycket jag borde göra.
Det är så fruktansvärt mycket jag borde.

Och ändå är allt jag gör att vänta på någonting större samtidigt som december närmar sig.

Det blir inte min sista vinter, men det blir min sista i den här staden -

Oktober:



1-9/10

Cellofan eller en text om avsked :

Du sade alltid att du skulle vara försvunnen långt innan de sista pionerna vissnat i kolonilotten dina föräldrar hyrde enbart för att kunna fylla vaserna i lägenheten med någonting som kändes verkligt. Kanske trodde de att riktiga blommor kunde bota värken bakom bröstbenet bättre än sådana man köper inlindade i cellofan. Alla klockor i din lägenhet var nedskruvade och varsamt nedlagda i din ärvda byrå. Under särskilt tysta nätter kunde man höra det synkroniserade tickandet som dova hjärtslag från ditt sovrum.

Första gången jag såg dig var en försommarkväll i ditt vardagsrum. Det var inte första gången jag mötte dig, men det var första gången jag såg dig på det sätt jag tror att du ville bli sedd på. En oförklarlig känsla av att du var på väg bort från mig, en ständigt pågående flykt. Du sade att det är omöjligt att dö av avsked och dina ögonlock fladdrade som kolibrivingar. Morgonen därpå gav du dig ut på en resa genom Europas junidagar.

När du kom tillbaka var du en annan.

10 - 19/10

Rörelser i tomrummen:

Ett rum med skira gardiner, pappersnäsdukar på bordet och en röst som på melodisk finlandssvenska säger någonting om att allting kan bli bra igen. Kanske borde jag låta honom nysta lite i mina hoptrasslade nervtrådar -

han ser länge på mig och jag undrar vad det egentligen är han ser.

Jag och en av mina vackraste vänner går på teater. Vi får lära oss att i Ryssland mördas en kvinna av sin man varje timme och jag sluter ögonen hårt, men jag känner ingenting ; denna ständiga distans.

Också : alla nätter jag snurrar över parketten, små cirklar över det ljusa träet.

Här finns ett mörker som är tjockare än allt blod i min kropp.

20-25/10

Svarta linjer :

En flicka på min förra skola hängde sig igår. Hon var tretton år gammal och alla säger att de inte förstår. Att de omöjligen kan förstå hur det kunde hända.

Säger att en trettonåring inte borde kunna känna sådant.
Men det kan en trettonåring göra. En trettonåring kan vrida sig genom vakennätter, gå genom skolkorridorerna med pulsen som hammarslag i öronen. Vakna morgon efter morgon utan att känna någonting annat än en outhärdlig, outgrundlig sorg.

Jag vet, för jag gjorde det.
Jag kände så.

Men jag knöt aldrig en snara, riggade aldrig upp ett rep.
Ställde mig aldrig med darrande ben på en pinnstol och räknade till tre innan jag sparkade undan den. Jag gjorde aldrig det.

Hon gjorde det.
Det är sorgligt, fasansfullt och obeskrivligt.


Men jag kommer aldrig att kunna säga att jag inte kan förstå varför.

26/10 - 5/11

Stockholm/Vagnhärad/Trosa/Göteborg:

Det här är Hugo.
Han är allt jag inte visste att jag saknade.

Jag älskar honom.

5-9/11

Fjorton timmar tågräls :




Att gråta tolv timmar i sträck, luta pannan mot det svala glaset.
Se hundra mil passera utanför fönstret.

Snön har kommit nu. När jag åkte var det ännu höst och jag vill för mitt liv inte se det som ett tecken, men jag ser tecken i allt och nu är allting fruset.

Nu har jag frusit.


10/11

"Blås din vind ur din tro på
att tron i sig själv räcker till
Att någon i sig själv kan vara nog
Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen
Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen
Om man tror på någonting som du gör
Att aldrig någonsin ge upp

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig

Om jag hade lite kärlek så var den till dig"

Kent - Vals för satan (din vän pessimisten)

11/11

Det här kan vara det sista jag skriver här.
Kanske kommer jag tillbaka.
Kanske inte.

Nu inväntar jag ännu en vinter.

Det är sen eftermiddag, men för oss är det fortfarande morgon, den sista. Gardinerna som ridåer, den tunga sammeten envisas med att blåsa in i rummet. Jag försöker stilla dem, du skrattar och stryker över mina underarmar. Du är den enda jag någonsin låtit göra det, men det vet du inte. Du dricker ett glas vatten, rör om i stekpannan.

2.

3.

Din hud. Och trafiken utanför ditt fönster.

Avledande och avlidande:

Jag minns vägskyltar på främmande språk, sommaren i rännilar över ryggen. Doften av bensin och hur du drog djupa andetag, jag tror det var en måndag. Jag tror att du var lycklig då.

Och nu undrar jag : när mörkret svalde dig, var du lugn?

Var dina andetag små jordbävningar, rev du dina polyesterlakan i bävan?
Visste du?

-

Det här köket mindre än någonsin, dina sjukförsäkringspapper kvarlämnade på bordet. Jag viker pappersflygplan av dem, de blir fula och vinda men de flyger. Som du genom fönstret och nu ; pappersplanen som fåglar över asfalten.

Ljuset genom persiennerna fyller tomrummen som omringar mig.

Och du var aldrig mörkrädd.


Det enda mörker som skrämde dig, var ditt eget.

Det är natt och gräset i min trädgård har vuxit sig alldeles för högt. Stålet går trögt genom jorden och tidningarna täcker stenplattorna kring min överfulla brevlåda. Jag är rädd att jag gömt mig för omvärlden så pass länge att ingen längre letar efter mitt gömställe.  Minns nyponbuskar, nyponpulver i halslinningen och hur jag alltid skar mig på taggarna när vi lekte kurragömma med barnen i förra kvarteret.

Det var ett annat slags liv.

"Jag som skulle stänga av
där igen, skulle aldrig vända mig
skulle aldrig hända mig
så kom, kom igen,

Det är redan rent försent
Du har gått mig i blodet igen"

Emil Jensen - Gått mig i blodet

Om ni behöver gråta.

II I väntan på en lång kall vinter II

Jag läser att man kan dö av snöras.
Det är statistiskt bevisat.


Nu låser jag mina hjärtkammare.

Det är värmerosor över kinderna och surrandet från fläkten. Det är ett spegelblankt hav när du krossar speglar på övervåningen i huset där du växte upp. Det är horisonten och håret i mungiporna, gliporna av hud i din urringning och det ständiga ringandet i öronen. Det är rasandet när ryggraden bryts ner, kota för kota och hur vi lyssnar på krasandet i högtalarna. Det är cirkelrörelserna och lättnaden när dina naglar tränger igenom skulderbladens tunna hud. Det är mina vita väggar fulla av insekter och nätter där allt jag kan göra är att försöka skriva mig kvar.

Det är att inte längre känna när luften fyller lungorna.

Jag har en svart anteckningsbok. Där skriver jag ned allt det som passerar genom mig.
Här är det jag skrivit idag.
Här är jag.


11.49

jag kan inte skriva dagbok
det blir så pliktskyldigt,
fingrarnas leder som värker
anspänningen i handledens böjning

det här är så nära
jag någonsin kommer
mig själv


13.34

jag samlar dig i mig
samlar mig

minns mormors fjärilssamling
mjölet på vingarna
färgerna glaset
svalt under fingertopparna

spikarna genom köttet
en slags korsfästning

det var min första bild av döden

- när hon dog slängde vi dem i soporna,
fjärilarna


14.08

hur du alltid verkade vara
på väg bort från mig,

det krampaktiga i hur du slöt ögonlocken


jag borde ha förstått
man kan tycka det,
tänka det
att jag borde ha förstått

jag har förått dig
visade dem ditt gömställe;

kartorna över blodomloppet


17. 01

armbanden som slår mot handleden
underarmens tunna hud ;

jag i fönstret
fingrarnas trummandes mot fönsterblecket,
trumhinnorna


19.00

du säger : saknaden i varje por
hur vi rör oss över golven


20.56

den dagliga dosen av strålning

och jag har dig
tryggt nerpackad säkert förvarad
i min nedersta skrivbordslåda

hela nittiotalet sammanpressat
till papper, kladdig blyerts

din sista adress

jag hälsade på dig igår
bytte blommor, de gamla hade vissnat


21.12

måste skriva juni igenom -

någonting med pionerna, sommarregnet
den här tiden
smhi varnar för storm

låt den komma

och det blir mörkare igen,
tidvis

inatt gick solen upp vid tre
jag var vaken,
vaksam


23. 47

jag äter tabletter för att få blodet att stanna
i kroppen, stagnera

dammet som ett täcke över ytorna
jag täcker

det är den sjuttonde juni
det regnar som vanligt.


01.01

vakennätterna ;

jag rör mig i tomrummen


02. 10

det finns alltid ett andetag
som är det sista,
jag tänker så vid varje inandning

ett slags fastklamrande ;
du har händerna fulla av häftklamrar

det är blod och avbitna naglar och rosor
multifärgat glitter över hela skrivbordet


vi borde sluta med det här
döendet

-

19/5

Om djup:

det känns som i ett teveprogram jag såg
om djuphavsfiskar med spröt och lanternor
som levde där inget annat vågar leva.

det har varit en begravning här.
han tyckte om klassisk musik,
när åskan gick virade han in sig i filtarna på soffan
blundade och lät chopin utplåna ovädret.


Om ensamhet:

Såhär skrev jag i en novell när jag var sexton år :

" Ensamhet är något mycket märkligt. Du kan sitta helt ensam hemma i din lägenhet och fortfarande känna att du hör till andra människor, att du har en plats som ingen annan kan fylla upp ens temporärt. En plats som bara är din, hos människor som kanske inte bara, men också, är dina. På samma sätt kan du gå längs gatorna, låta din kropp stryka mot andra människors kroppar i trängseln, se deras munnar blåsa rök och forma ord, och ändå känna dig alldeles fullkomligt ensam "

Jag vet inte vad ni tycker, men för mig är det fortfarande just precis så.


Om tiden som bara går:

Och som fortsätter att gå medan jag skriver detta.
Den tanken.


Om franska romaner:

"Seulement quand je suis dans mon lit, á l'aube, avec le seul bruit des voitures dans Paris, ma mémoire parfois me trahit : l'été revient et tout ses souvenirs. Anne, Anne ! Je répète ce nom très bas et très longtemps dans le noir. Quelque chose monte alors en moi que j'accueille par son nom, les yeux fermés : Bonjour Tristesse"

- Françoise Sagan


Om självkänsla:

Någon natt i maj skrev jag om självkänsla och duktiga flickor.
Jag vet inte varför jag skrev i imperfektiv form.
Presens.

"Vi var begåvade, smarta tjejer från trygga kärnfamiljer. Våra föräldrar var akademiker med bildningskomplex och bokhyllorna fulla av svåra titlar. Det fanns ett outtalat krav - en tyst önskan - om att vi skulle lyckas, att vi skulle bli något, bli några. Jag tror att det faktum att vi faktiskt redan var långsamt glömdes bort. Någonstans mellan alla differenskalkyler och franska verb, glömde vi även bort oss själva. Det var inte vilka vi var som var det intressanta, det var vad vi var som räknades. Vilka vi kunde bli. Och vi kunde bli vad som helst. Vi var ju så ambitiösa, så högpresterade, så duktiga.

Duktigheten som en tyngd över bröstet"

Om våren:

jag har varit i bryssel med fantastiska människor.
jag har varit alldeles för lite i skolan, alldeles för
mycket i min säng med den mörkblå rullgardinen neddragen.

jag har varit med mina fina vänner, de är det viktigaste och bästa jag har.
jag har varit vaken alldeles för länge, sett himlen ljusna gång på gång.

jag har virat världens finaste väns hårslingor kring mina fingrar, lyssnat tillsammans
på joakim berg när han sjunger:

"Älskling, jag har hittat in från mörkret
det finns hopp om en förändring men det tar den tid det tar"

och vi har tänkt att man glömmer att nätterna är korta.


Om er:

jag lyssnar på Melpo Mene och undrar so is this is, are we digital nowadays?

ni är rätt många som läser, men ni är ganska tystlåtna av er.
det gör ingenting alls. det krävs inte alltid ord och definitioner.
jag vet att ni finns.


Om att stanna kvar:

Ibland handlar det inte om att inte vilja leva
utan om att vilja sluta dö.