Det är avskiljandet mellan handflator.
Det är värmerosor över kinderna och surrandet från fläkten. Det är ett spegelblankt hav när du krossar speglar på övervåningen i huset där du växte upp. Det är horisonten och håret i mungiporna, gliporna av hud i din urringning och det ständiga ringandet i öronen. Det är rasandet när ryggraden bryts ner, kota för kota och hur vi lyssnar på krasandet i högtalarna. Det är cirkelrörelserna och lättnaden när dina naglar tränger igenom skulderbladens tunna hud. Det är mina vita väggar fulla av insekter och nätter där allt jag kan göra är att försöka skriva mig kvar.
Det är att inte längre känna när luften fyller lungorna.
blue lips, blue veins
Jag har en svart anteckningsbok. Där skriver jag ned allt det som passerar genom mig.
Här är det jag skrivit idag.
Här är jag.
11.49
jag kan inte skriva dagbok
det blir så pliktskyldigt,
fingrarnas leder som värker
anspänningen i handledens böjning
det här är så nära
jag någonsin kommer
mig själv
13.34
jag samlar dig i mig
samlar mig
minns mormors fjärilssamling
mjölet på vingarna
färgerna glaset
svalt under fingertopparna
spikarna genom köttet
en slags korsfästning
det var min första bild av döden
- när hon dog slängde vi dem i soporna,
fjärilarna
14.08
hur du alltid verkade vara
på väg bort från mig,
det krampaktiga i hur du slöt ögonlocken
jag borde ha förstått
man kan tycka det,
tänka det
att jag borde ha förstått
jag har förått dig
visade dem ditt gömställe;
kartorna över blodomloppet
17. 01
armbanden som slår mot handleden
underarmens tunna hud ;
jag i fönstret
fingrarnas trummandes mot fönsterblecket,
trumhinnorna
19.00
du säger : saknaden i varje por
hur vi rör oss över golven
20.56
den dagliga dosen av strålning
och jag har dig
tryggt nerpackad säkert förvarad
i min nedersta skrivbordslåda
hela nittiotalet sammanpressat
till papper, kladdig blyerts
din sista adress
jag hälsade på dig igår
bytte blommor, de gamla hade vissnat
21.12
måste skriva juni igenom -
någonting med pionerna, sommarregnet
den här tiden
smhi varnar för storm
låt den komma
och det blir mörkare igen,
tidvis
inatt gick solen upp vid tre
jag var vaken,
vaksam
23. 47
jag äter tabletter för att få blodet att stanna
i kroppen, stagnera
dammet som ett täcke över ytorna
jag täcker
det är den sjuttonde juni
det regnar som vanligt.
01.01
vakennätterna ;
jag rör mig i tomrummen
02. 10
det finns alltid ett andetag
som är det sista,
jag tänker så vid varje inandning
ett slags fastklamrande ;
du har händerna fulla av häftklamrar
det är blod och avbitna naglar och rosor
multifärgat glitter över hela skrivbordet
vi borde sluta med det här
döendet
-
skräckslagen hjärtslagen.
1.
Jag sover bort dagarna mellan strukna lakan ; pressvecken som orosrynkor över pannan.
Vår blir långsamt till sommar medan jag somnar, domnar bort.
Kanske är det så det blir.
2.
Jag och Moa går hundratals steg i kvarteren där vi bor, ser gryningar och skymningar avlösa varandra.
Ibland håller jag henne i handen. Hon har nästan alltid kalla fingrar.
Imorgon tar hon studenten.
3.
Ibland tänker jag på hur somliga människor alltid talar om döden som en faktisk plats, en rent fysisk existens. På människor som spelar schack med sig själva och trivs med det. På människor jag möter på gatan, hur ensamheten står skriven tvärs över deras ansikten. Något med hur de håller axlarna, pulsslagen som trummor i hörselgångarna.
Jag är rädd att jag förlorat mer än orden.
4.
"Och jag drog med dig i mitt fall
och sen gled jag bara undan
så förlåt, förlåt för allt
för min förbannade kluvna tunga
jag har ett foto någonstans
där vi är drottningar och kungar
nu ligger bilder överallt
där gamla ansikten är unga
och jag har letat som besatt
efter känslor som är försvunna
och det har varit en lång, lång natt
men jag är glad att mina tårar
är behärskade och lugna"
