Det är avskiljandet mellan handflator.
Det är värmerosor över kinderna och surrandet från fläkten. Det är ett spegelblankt hav när du krossar speglar på övervåningen i huset där du växte upp. Det är horisonten och håret i mungiporna, gliporna av hud i din urringning och det ständiga ringandet i öronen. Det är rasandet när ryggraden bryts ner, kota för kota och hur vi lyssnar på krasandet i högtalarna. Det är cirkelrörelserna och lättnaden när dina naglar tränger igenom skulderbladens tunna hud. Det är mina vita väggar fulla av insekter och nätter där allt jag kan göra är att försöka skriva mig kvar.
Det är att inte längre känna när luften fyller lungorna.
Längtar efter dig sjukt mycket.
Älskar att läsa dina texter.
Puss
Linnea lova mig att aldrig sluta skriva.
Och vårt fika blev aldrig av.
Vi satsar på hösten istället.
dina texter är så bra, så bra.
de är en supernova av känslor. allting exploderar. jag är aldrig riktigt säker på vad som dör och vad som föds, men vackert - det är det.
Fin bild :D
