MAD AS BIRDS -

Hela november har jag låtit samma skiva gå på repeat och jag,

jag tänker på svarta linjer, svart vatten ; hur det spränger när vattnet tränger ner i lungorna.
Paniken som måste alla säger sedan utbyts mot ett dövande lugn.
Hur nu någon kan veta det.



Klockan 17.05 tar jag bussen sex mil in i landet för att träffa min Moa. I en blommönstrad lägenhet som ligger intill en ladugård dricker vi te, äter ananasringar ur konservburkar och pratar nästan oavbrutet i många timmar. Stundtals sitter vi tysta. Ibland tänker jag att det mesta sägs i tystnaden.

Det har blivit vinter nu, eller kanske snarare senhöst.
Nu väntar sex månader av kyla och vi kommer att
vänta ; vänta ut vintern, mörkret och hur kylan sticker i kinderna.

För om sju månader bor på en annan adress, i en annan stad.
Men bara om vi fortsätter att andas och det gör vi.
Det gör jag.

-

Jag läser om kolets kretslopp och tänker att det finns alldeles för lite syre i mitt rum, koldioxiden täcker alla ytor jag vidrör. Tänker att hur mycket jag än lagrar i mitt huvud, så förstår jag varken världen eller mig själv bättre för det.

Om att nå en brytpunkt; punkten när jag insett att jag lever enbart i mörkret. Jag somnar precis innan gryningen och vaknar när skymningen sänker sig mörkgrå över mitt villaområde.

Det händer att jag håller ögonen öppna i tre dygn av rädsla för vad som ska hända om jag vågar blunda. Gånger då jag skriver trettiosju sidor i ett word-dokument bara för att fingrarna inte kan sluta röra sig över tangenterna.

Elfte november :

Jag känner nästan ingenting alls. Stundtals tänker jag att jag saknat det, saknat vakuumet inombords.
Att tomrummet, tomheten, tomgången kan vara ganska behaglig.

Någon slags vila ;

tio minuter senare river jag hårt med mina avbitna naglar över huden. 

INATT:

Hade jag det kanske märkligaste samtal jag någonsin haft.
Jag vet fortfarande inte om det var rätt eller fel, men det var.

Somnade jag ungefär 05.45 och vaknade 13.05. 

Gick jag aldrig till skolan utan planlöst runt, runt i mitt hus som plötsligt tycktes mig vara större än någonsin.

-
Det känns som att jag förstör människor.
Förstör allting jag kan.

Den enda trösten är kanske att jag samtidigt förstör mig själv.
Någon rättvisa ska det ju vara.
-

Jag vill skrika bröstkorgen tom, men istället biter jag ihop tänderna tills käkarna värker och säger att jag förstår, att det är okej. Att det inte gör någonting hur du känner.

Jag vet inte vad det är som fått mig att tro att jag alltid måste visa sådan fruktansvärd förståelse inför alla andra hela tiden. De kommer till mig med sina söndrade hjärtkammare och vill, tror att jag kan laga dem. Jag lyssnar, jag ger råd och jag hjälper, hjälper, hjälper tills jag inte kan göra någonting mer. Och jag älskar det, älskar att människor vågar lossa på stämbanden, släppa på kontrollen och prata till mig med sköra röster.

Men kanske är det just detta som gjort att jag inte längre kan hjälpa mig själv.

En av mina närmaste vänner har ont i hjärtat. Ont i hela kroppen. Vi sitter tysta i hennes vardagsrum.  Hon dricker en klunk vatten, jag stryker över hennes vänstra vad och önskar att jag kunde göra någonting för att få hennes lungor att snöras upp igen. Hon ser på mig och ler försiktigt. Säger att det är nu hon inser att det är vänskapen som är den bestående formen av relation.
Vi har varit vänner i ungefär nio år och tio månader nu.

Jag är så tacksam för mina vänner.
Utan er är jag ingenting.

Tjugoförsta november :

Jag och två av mina fina vänner Elina och Leopold åker ut till Elinas stuga i Skeppsvik. Det är mörkt och vi dricker portvin och en väldigt äcklig blandning av vodka och läsk med hallon- och lakritssmak. Vi åker till Jonathans stuga och när vi kommer hem igen ligger vi uppe och pratar tills det ljusnar igen :







:-:

Minuter / menuetter

Min bror bankar färg över hela papperet,
slår blodröd ilska över upplösta fibrer ;
målningen smulas sönder under hans nedbitna naglar.

Min syster slår huvudet i väggen under sömnlösa nätter.
Det finns ingenting jag kan göra, så jag tänker

slå mig istället ; slå blod i mina vener igen -

Svalor / svala golv

En gång kände jag någon som brukade sova med vidöppet fönster för att försöka frysa sönder sig själv.
Ibland brukade jag tänka att jag skulle tatuera in hennes hjärtrytm längs min vänstra underarm, som ett desperat försök att hålla henne kvar. Kanske var det barnsligt, men det gör det inte mindre verkligt.

Nu är hon försvunnen i vita korridorer, men jag vet.

Jag vet att en dag kommer hon att vika en vit papperssvala
och komma tillbaka.

Jag är så fruktansvärt trött.
Det är en trötthet som förlamar, som sprider sig genom ådrorna, de tunna blodkärlen.
Ibland sover jag nästan hela dygn, fast det är så fruktansvärt mycket jag borde göra.
Det är så fruktansvärt mycket jag borde.

Och ändå är allt jag gör att vänta på någonting större samtidigt som december närmar sig.

Det blir inte min sista vinter, men det blir min sista i den här staden -