MAD AS BIRDS -

19/5

Om djup:

det känns som i ett teveprogram jag såg
om djuphavsfiskar med spröt och lanternor
som levde där inget annat vågar leva.

det har varit en begravning här.
han tyckte om klassisk musik,
när åskan gick virade han in sig i filtarna på soffan
blundade och lät chopin utplåna ovädret.


Om ensamhet:

Såhär skrev jag i en novell när jag var sexton år :

" Ensamhet är något mycket märkligt. Du kan sitta helt ensam hemma i din lägenhet och fortfarande känna att du hör till andra människor, att du har en plats som ingen annan kan fylla upp ens temporärt. En plats som bara är din, hos människor som kanske inte bara, men också, är dina. På samma sätt kan du gå längs gatorna, låta din kropp stryka mot andra människors kroppar i trängseln, se deras munnar blåsa rök och forma ord, och ändå känna dig alldeles fullkomligt ensam "

Jag vet inte vad ni tycker, men för mig är det fortfarande just precis så.


Om tiden som bara går:

Och som fortsätter att gå medan jag skriver detta.
Den tanken.


Om franska romaner:

"Seulement quand je suis dans mon lit, á l'aube, avec le seul bruit des voitures dans Paris, ma mémoire parfois me trahit : l'été revient et tout ses souvenirs. Anne, Anne ! Je répète ce nom très bas et très longtemps dans le noir. Quelque chose monte alors en moi que j'accueille par son nom, les yeux fermés : Bonjour Tristesse"

- Françoise Sagan


Om självkänsla:

Någon natt i maj skrev jag om självkänsla och duktiga flickor.
Jag vet inte varför jag skrev i imperfektiv form.
Presens.

"Vi var begåvade, smarta tjejer från trygga kärnfamiljer. Våra föräldrar var akademiker med bildningskomplex och bokhyllorna fulla av svåra titlar. Det fanns ett outtalat krav - en tyst önskan - om att vi skulle lyckas, att vi skulle bli något, bli några. Jag tror att det faktum att vi faktiskt redan var långsamt glömdes bort. Någonstans mellan alla differenskalkyler och franska verb, glömde vi även bort oss själva. Det var inte vilka vi var som var det intressanta, det var vad vi var som räknades. Vilka vi kunde bli. Och vi kunde bli vad som helst. Vi var ju så ambitiösa, så högpresterade, så duktiga.

Duktigheten som en tyngd över bröstet"

Om våren:

jag har varit i bryssel med fantastiska människor.
jag har varit alldeles för lite i skolan, alldeles för
mycket i min säng med den mörkblå rullgardinen neddragen.

jag har varit med mina fina vänner, de är det viktigaste och bästa jag har.
jag har varit vaken alldeles för länge, sett himlen ljusna gång på gång.

jag har virat världens finaste väns hårslingor kring mina fingrar, lyssnat tillsammans
på joakim berg när han sjunger:

"Älskling, jag har hittat in från mörkret
det finns hopp om en förändring men det tar den tid det tar"

och vi har tänkt att man glömmer att nätterna är korta.


Om er:

jag lyssnar på Melpo Mene och undrar so is this is, are we digital nowadays?

ni är rätt många som läser, men ni är ganska tystlåtna av er.
det gör ingenting alls. det krävs inte alltid ord och definitioner.
jag vet att ni finns.


Om att stanna kvar:

Ibland handlar det inte om att inte vilja leva
utan om att vilja sluta dö.