fragment och djupa andetag.
Jag försöker slå blod i mina vener igen. För fingrarna över svartvita ultraljud, daterade tidigt nittiotal. Tänker att om inte. Försöker att inte tänka alls.
Ibland säger du att flykten är allt som återstår, att allting annat endast är avdelande, avledande.
Ett slags avlidande -
sedan är allting är tyst.
Du stryker över mitt ansikte, sträcker några hårstrån i ett mönster över min hud -
Du säger att jag lever, men jag minns att jag dog.
Jag minns att jag dog.
Hej fina Linnea. Hur är det hur mår du? Det är en fin blogg du har, en verkligt fin.
det här är så himla bra. du är så himla bra.
Jag vet inte om jag berättat det tidigare, men varje gång som jag ska kommentera en bild eller text som du gjort så slutar det alltid med att det jag skriver känns otillräckligt.
Du är så bra på att använda dig av de delar av det svenska språket (för att inte tala om det franska) som jag aldrig kommer att behärska. Så när jag ska skriva något till dig så känns det så futtigt, så svagt.
Som att mitt språk inte räcker till.
Det är menat som något positivt, även om det kanske inte verkar som det.
Och så vill jag tillägga att jag tycker att du har en otroligt vacker kropp, av det jag sett på dina foton (om det inte är du på dina foton så kan du hälsa ägaren till kroppen det ovanstående!)
Det blev långt, och du kanske inte orkar svara på det, men jag behövde skriva det.
Hoppas allt är bra med dig linnea. Jag tänker på dig lite nu och då. Och du är bäst på att skriva, som jag sagt hur många gånger som helst. :)
väldigt fint.
