MAD AS BIRDS -

FEBRUARI/FONTANELL:



Somliga dagar är jag nyfödd och mitt huvud fortfarande ömtåligt, den tunna bindväven som enda skydd mot omvärlden, det hårda ljuset. En fontanell som aldrig riktigt stängdes, två hjässben som aldrig förenades. Jag kan känna den med högerhandens fingrar, en rombformad svaghet. I uppslagsboken kan man läsa att ordet fontanell heter fontana på italienska, det betyder källa eller brunn -

Det finns en brunn ner i min hjärna, en perfekt formad cirkel av tomhet. De dagar då mina fingrar krampaktigt bänds över järnsängens stänger kan jag inte längre stänga ute tanken på att brunnen kanske inte har något slut. När jag sitter på bussen till sjukhuset tänker jag på att jag aldrig kommer att lära mig italienska.

Andra dagar för jag stilla fingrarna längs med underarmens ådror. Hur de förgrenar sig vid handledens susande, strömmar ut i handflatans hav, syresätter fingertopparnas blodkroppar. Ett plötsligt minne av saltvatten och ett högljutt bultande i fingrarna efter ett bad en vinter någonstans långt borta.

En ofta utförd åderlåtning; att låta mörkret flyta fritt och det blixtrande stålet, värken bakom ögonlocken.
Det är inte farligt alls.



I staden där jag bor var februari den kallaste månaden på flera decennier. Det hade varit så enkelt att forma kroppen till fosterställning, låta händerna stelna tills fingrarna mest liknar klor ; att förbereda sig för de anfall som kommer ur den egna kroppen -

att gräva dig ur mig.

Men jag vägrade ligga stilla, vägrade låta tiden passera endast som visare över köksklockan. Istället satte jag och mina underbara klasskamrater upp en föreställning, en pjäs som heter "Mars eller kärlekes spioner" av fantastiska Barbro Smeds. Vi tillbringade all vår tid i skolan, monterade byggnadsställningar, målade andra åldrar i våra ansikten, klädde oss i varma pälsar och drack apelsinsaft i vår sminkloge. Långsamt blev vi våra karaktärer, och när det var dags för premiär var vi nog lika vilsna i verkligheten som de roller vi spelade.

Så blev vi kärlekens spioner. Med kikare, resväskor och apelsiner sökte vi alla efter ett hem, en plats där vi kunde stanna utan att känna hjärtslagen hamra i bröstet. Efter fyra föreställningar tror jag att vi slutligen hittade hem.

Och glöm aldrig ; det är endast den som har förlorat sig själv som kan finna sig själv.



Jag och min Moa beger oss nästan trettio mil söderut, till en stad där människorna talar annorlunda, där det fortfarande finns luft som ännu inte passerat genom våra lungor. Vi besöker Sara och hennes nyfödde son Albin, dricker kaffe på okända kaféer och ramlar på de isigaste gatorna. På kvällarna dricker vi vin och försöker räta ut allt det som blivit krokigt -



Lördag 17.10 :

Bussen till sjukhuset är beigegul och snön ligger i blyertsfärgade drivor längs vägen -

Det är kväll och nästan tomt på sjukhuset, den enda jag möter är en städare med rödflammiga händer och trött blick. I hissen ingen alls och när den stannar på sjätte våningen står jag kvar en stund och lyssnar på tystanden.

Du berättar om kvinnan som trodde att hon hade en bläckfisk i magen. Hon försökte skära ut den med en bordskniv, säger du. Du säger också att det känns som att tiden stått stilla hos dig, att du slutade växa för många år sedan, att alla omkring dig växt upp och förändrats, men att du stannat kvar. Jag hinner inte svara innan sköterskan tagit ett hårt grepp om din smala handled och lett ut dig från rummet.

I hissen ner gråter jag tills jag börjar hicka och måste dricka ljummet vatten ur en sådan där vit sjukhusmugg.



Allt utom den här berättelsen ska handla om dig. Jag tänker så hela tiden, trots att jag vet att det är precis tvärtom. Hela den här berättelsen ska handla om dig, därför att det är så det måste vara. Du är orden jag måste värka fram :

Nu måste jag blöda ut orden, blöda ut dig, låta dig rinna längs innanlåren som en slags omvänd födelse. Ditt blod går genom mig nu, liksom dina tunga andetag dras ur mina lungor och dina purpurfärgade ögonlock läggs som ett extra lager hud ovanpå mina; fladdrande som vingarna hos en kolibri.

Du har inte gått någonstans,

du finns kvar här, där du lämnade mig.

STOCKHOLM / STORA ORD



Efter en vacker men fruktansvärt sorglig begravning reste jag och min familj till Stockholm.
Det var soligt och nästan vår.

En av dagarna tillbringade jag med finaste Klara. Vi åt bakelser och fetaostsmörgåsar på Vetekatten, skrattade längs Biblioteksgatan och höll hårt i varandra för att inte halka på frusna vattenpölar. En annan dag fikade jag i timtal med söta Maria, som pratar den finaste skånska jag någonsin hört. I sommar tänker jag ta med henne på picknick och dansa bort nätterna.



Andra dagar gick min lillebror och jag längs de trånga gränderna i gamla stan, köpte tidningar och svarta tavlor med vita linjer -

Sedan träffar jag min vackre vän Victor med de mörka ögonen. Han river med naglarna över sin vänsterhand, rör om i det brännheta teet och talar som om han vore från en svunnen tid. Att samtala med honom är lite som när man var liten och stoppade en enkrona i en sådan där röd tuggummiautomat i plast, hur man aldrig visste vilken färg man skulle få på tuggummikulan -

Han har en silverkedja om halsen, jag ser hur den rör sig stötvis med pulsslagen.
När de stänger går vi snabbt längs gatorna och Victor bjuder mig på en cigarett från sitt etui med påfåglar på.
Orden lämnar våra munnar som flyttfåglar.



"Je verse mon sang dans ton corps
Et je suis comme un oiseau mort
Quand toi tu dors
Je suis malade"



Moa :

När jag är livrädd är du min livräddare, rör du dina händer försiktigt över min rygg och får mig att skratta tills jag knappt kan stå upprätt. Vi dansar tills vaderna värker och smeker försiktigt över tunna porslinskoppar att ha i vår lägenhet. Innan syrenerna blommat ut bor vi i en annan stad, har vi försiktigt präntat in oss i bläck över handledens tunna hud ;

You are the yellow bird that I have been waiting for





Ibland kommer jag på mig själv med att söka efter dig i vimlet på perrongen.
Hur jag ständigt letar efter dig också på platser där jag vet att du aldrig befunnit dig.

Ändå kan jag inte sluta söka efter ditt ansikte i folkmassor, dina smala läppar och den djupa rynkan mellan dina mörka ögonbryn -




Andas tunga mediciner, kemikalier och jag önskar,

jag önskar att det inte behövde vara så --

Mina steg ekandes i de vita korridorerna, alla läkare vars namn jag glömmer i samma ögonblick som de släpper min hand, värken bakom skallbenet och den evinnerliga tröttheten som slår ut allting annat.

Alla dessa år av oförklarlig sorg.




Jag vet inte vad som händer när andningen upphör och tystnaden tar vid, jag vet bara hur det är att ständigt befinna sig i det område som utgör ett gränsland mellan livet och döden,

i pausen mellan två andetag.


//\\
\\//