avtryck / avtryckare
23.9
Hur ont det gör att inse att allting lämnar spår : i huden, bakom hjärtklaffarna, över lakanen jag byter alldeles för ofta,
i det skållheta vattnet nollsex:trettio varje morgon.
Att inte gråta på två veckor : den lättnaden.
Fortfarande varje nederlag som ett slags utspädande av blodet -
handlederna, anklarna alldeles oskyddade.
1.
Det är sen eftermiddag, men för oss är det fortfarande morgon, den sista. Gardinerna som ridåer, den tunga sammeten envisas med att blåsa in i rummet. Jag försöker stilla dem, du skrattar och stryker över mina underarmar. Du är den enda jag någonsin låtit göra det, men det vet du inte. Du dricker ett glas vatten, rör om i stekpannan.
2.
Senare i din säng. Jag studerar din profil, för systematiskt pekfingret över pannan, näsans linje, läpparna. Du sluter ögonen när jag stryker över din underläpp, öppnar munnen så att jag kan känna din andedräkt mot mina fingrar. Det är kallt i rummet och jag virar in mig i påslakanet, vilar huvudet försiktigt mot din axel. När jag försiktigt kysser dina nyckelben börjar du att gråta.3.
Din hud. Och trafiken utanför ditt fönster.
Avledande och avlidande:
Jag minns vägskyltar på främmande språk, sommaren i rännilar över ryggen. Doften av bensin och hur du drog djupa andetag, jag tror det var en måndag. Jag tror att du var lycklig då.
Och nu undrar jag : när mörkret svalde dig, var du lugn?
Var dina andetag små jordbävningar, rev du dina polyesterlakan i bävan?
Visste du?
-
Det här köket mindre än någonsin, dina sjukförsäkringspapper kvarlämnade på bordet. Jag viker pappersflygplan av dem, de blir fula och vinda men de flyger. Som du genom fönstret och nu ; pappersplanen som fåglar över asfalten.
Ljuset genom persiennerna fyller tomrummen som omringar mig.
Och du var aldrig mörkrädd.
Det enda mörker som skrämde dig, var ditt eget.
