23.29
Rummet dränkt i ljus, solkatter över sängkläderna, heltäckningsmattan. Ditt huvud under täcket, jag på stolen vid fönsterbrädet. Akvariet med guldfiskarna till höger om mig, kallt glas mot min handflata. Jag kommer inte att väcka dig.
30.10.22.39
Hur människor orkade leva hela liv. Det blev så konstigt då, när jag sa det där.
Det är så stort, det här.
Livet.
I fell in love with a dead boy - Anthony and the Johnsons
"Now I write letters to Australia
Now I throw bottles out to sea
I whisper the secret in the ground
No one's gonna take you away from me"
Hamlet.
"Att vara eller inte vara, det är frågan -
om det är ädlare att härda ut
ett skymfligt ödes bomber och kanoner
eller dra blankt emot ett hav av sorger
och så få slut på dem. Få dö, få sova,
ja bara somna bort, från ångesten
och från de tusen överraskningar
som köttet fått i arv - det vore värt
en stilla bön."
Jag och Gustav läser Hamlet. Det är onekligen en fascinerande pjäs.
Stycket här ovanför är så vackert att jag ryser.
och mina kläder är genomblöta av din brors tårar.
Mina kusiner är hos mig. De stannar tills på söndag. De är fem år gamla. Det säger kanske allt, egentligen. Det är sällan tyst i huset, de springer och skriker och skrattar och gråter ibland. Sedan kramas de mycket, de säger fina saker och pussar mig på kinderna. Visst är de lite jobbiga, som när de kommer in på mitt rum åtta på morgnarna, sätter händerna i sidorna och säger att "nu får det vara nog, nu är det inte natt längre!". Då kan det känns lite tröttsamt att de är här. Men oftast känns det bra, de är världens finaste barn. Idag har vi bakat hallonmuffins och tittat på frosten. Vi har även tittat på "Mjölktandsmössen", som jag antar att alla ni som är födda under tidigt nittiotal är bekanta med. Det kändes väldigt nostalgiskt under de fem minuter som programmet pågick. Nu har jag inget mer att skriva.
The Factory.
Andy Warhol & Edie Sedgwick
Två av världens kanske mest inspirerande människor.
Tycker att de är så intressanta.
Älskar fotot, förövrigt.
orsak.
jag borde stå på mig borde
stå ut från mängden borde
stå på andra människor som
tyngder mot ryggar
ryggar tillbaka gör jag
dig ont
utkast inkast omkast.
det här är fel det här
är inte mitt är fel liv
är inte mitt liv
det här.
17.10
när trådarna sträcker sig röda genom kroppar och tid som allt i dig sedan
nittiotalet tala om för mig tala om mig tala till mig
ta mig du säger
tag fast mig tag fasta på mig
fastna i mig,
And you're holding your breath for the rest of your life.
I wanna be the surgeon that cuts you open,
That fixes all of life's mistakes.
Paris, je t'aime.
Paris 2007.
Jag var i Paris förra sommaren. Det känns rätt länge sedan nu. Självklart vill jag dit igen, snart.
För att stilla min längtan lite tittar jag på Paris, je t'aime, en samling kortfilmer som handlar om just Paris, människorna som lever där. Den tycker jag gott att ni kan se, särskilt om ni har en något frankofil läggning.
Nu ska jag träna franska verb.
Them unwrap me hand and foot.
Jag älskar Sylvia Plath. Hennes texter är bland det vackraste och mest smärtsamma jag vet.
Hon är helt fantastisk. Har ni aldrig läst henne, så gör det.
it's a small crime.
13.10
alla dessa människor som tror
på allt annat än sig själva;
hur de kommer att skälva,
sa du och jag
kunde inte koncentrera mig
orden till meningar;
mening.
Elm - Sylvia Plath
I know the bottom, she says. I know it with my great tap root;
It is what you fear.
I do not fear it: I have been there.
Is it the sea you hear in me,
Its dissatisfactions?
Or the voice of nothing, that was you madness?
Love is a shadow.
How you lie and cry after it.
Listen: these are its hooves: it has gone off, like a horse.
All night I shall gallup thus, impetuously,
Till your head is a stone, your pillow a little turf,
Echoing, echoing.
Or shall I bring you the sound of poisons?
This is rain now, the big hush.
And this is the fruit of it: tin white, like arsenic.
I have suffered the atrocity of sunsets.
Scorched to the root
My red filaments burn and stand,a hand of wires.
Now I break up in pieces that fly about like clubs.
A wind of such violence
Will tolerate no bystanding: I must shriek.
The moon, also, is merciless: she would drag me
Cruelly, being barren.
Her radiance scathes me. Or perhaps I have caught her.
I let her go. I let her go
Diminished and flat, as after radical surgery.
How your bad dreams possess and endow me.
I am inhabited by a cry.
Nightly it flaps out
Looking, with its hooks, for something to love.
I am terrified by this dark thing
That sleeps in me;
All day I feel its soft, feathery turnings, its malignity.
Clouds pass and disperse.
Are those the faces of love, those pale irretrievables?
Is it for such I agitate my heart?
I am incapable of more knowledge.
What is this, this face
So murderous in its strangle of branches?--
Its snaky acids kiss.
It petrifies the will. These are the isolate, slow faults
That kill, that kill, that kill.
just give me November, the warmth of a whisper.
Igår gick jag och min bästa vän Moa längs älven. Då såg det ut såhär.
Då tänkte vi att det är nu som hösten är som allra finast, precis innan alla löven fallit av.
Sedan gick vi hem och sov i två timmar. Bara sådär.
När vi vaknade igen var det nästan mörkt.
I had a friend who changed his name but couldn't change himself.
Vi har alla de där tystnaderna.
punkteringspunkter.
tycker att du borde falla omkull eller
återvända hit men du stannar alltid
kvar eller
frånvarande är frågan när du
räknar papper tar närvaro ingen annan
än du är där du är
kylig vid fönstret elementet är trasigt och allting
prydligt på rad någon slags kontroll i allt
som fattas är du
kvar.
L'ombre qui t'escorte est si douce.
Ibland tänker jag att jag ska ta bort den här bloggen. Av någon anledning blir det aldrig så. Så den blir nog kvar ett tag, för min egen skull. Lite för Moas skull också, kanske, för hon kommer nog att läsa.
