MAD AS BIRDS -

SNÖKAOS / SNÖPAUS:

Jag räknar hjärtslagen trots att jag vet att dem är precis lika regelbundna som vanligt.

Mitt hjärta röjer varken hemligheter eller sanningar.



Jag sitter i mitt rum, följer påslakanets svarta linjer med pekfingret. Håller mina ögon fästa vid stearinljusets låga tills de tåras av sig själva. En slags ofrivillig gråt. Fast å andra sidan - vilken gråt är någonsin frivillig?

När Joakim Berg sjunger att "I've been waiting for my brilliance to shine through, like waiting would do" sjunger jag lågmält med och pressar fingrarna lite för hårt mot ögonlocken tills hela världen skimrar i rött och det bultar svagt någonstans bakom ögonlocken. Nästan som svaga hjärtslag.

Och jag inser att : jag måste sluta vänta.

Det finns varken ett slut eller en början, det finns bara detta som vi kallar nuet -

vill jag börja leva så måste jag göra det nu.



Du försöker skrika ut vintern och trots att gatorna är fulla är det bara du som hörs.
Hur du gnuggar handflatorna mot varandra för att mota bort kylan, ett försök att låta det varma blodet smälta kroppen hel igen, säger att

allt som finns kvar är flykten -

Att den snart måste flys för att bli verklig.



Inatt fyller jag 19 år. Det är 6935 dagar. 166 440 timmar,

Jag kan inte ens föreställa mig hur många hjärtslag det måste vara,
hur många andetag.

Somliga dagar känner jag mig så mycket yngre, som vore jag nyfödd.
Huvudet fortfarande ömtåligt, fingrarna som krampaktigt bänds kring järnsängens stänger.

Andra dagar känns det som att jag redan levt färdigt,

en längtan som inte borde finnas, men som vägrar lämna mig.


X

När klockan slår tolv slag ute i köket räknar jag till nitton rivmärken över nyckelbenen.
Sväljer hårt och väntar på att du ska lämna mig.


Jag är så fruktansvärt rädd för att inte överleva livet.

DECEMBER :



Det är exakt en månad kvar till julafton och det regnar. Jag sitter i ett rum där en av väggarna är täckt av bilder på ett brunhårigt barn med mörka ögon. Kanske är det ett barnbarn. Jag får frågor, får en röd kulspetspenna att skriva upp en tid med i min svarta anteckningsbok.

En akutremiss, ett snöfall och exakt tolv timmar senare sitter jag i ett väntrum på en psykiatrisk mottagning. Väggarna är beigegula såsom sjukhusväggar nästan alltid är, med lite välvilja hade man kanske kunnat kalla dem vaniljfärgade. Stolarna är skolgröna och i en sprucken glasvas står en ensam prästkrage i plast -

inte ens blommorna är levande här.



I en av min familjs många bokhyllor finns en nött bok som handlar just om konsten att andas, om olika metoder för att på bästa sätt pressa luften ner i lungorna och ut igen. Under en av mina många vakennätter läser jag den från pärm till pärm med sömnen värkandes i ögonen,

det står att vi ska blunda och dra djupa andetag och jag undrar ; gör ni det?

Blundar ni, sluter ni försiktigt ögonen, låter ögonlocken vila fjäderlätt mot irisen, drar lugna andetag och låter syret långsamt fylla era lungor innan ni mjukt andas ut?

Kanske gör ni det. Kanske andas ni som jag ; stötvis i återvinningsbara papperspåsar. Kanske pressar ni handflatorna hårt mot ögonlocken tills ni kan känna blodet pulsera mot hornhinnan, kanske vet ni också :

att andas kan vara det svåraste som finns.



Men det finns dagar när jag målar läpparna röda med mitt belgiska läppstift, drar på mig ett av mina många svarta fodral och dansar hela natten med mina allra finaste vänner. Det finns sådana nätter också.
Och när jag andas in kan jag nästan känna hur syret når mitt hjärta, ger skjuts åt mitt blodomlopp.

Tunica interna, tunica media och tunica adventitia.
Ådrornas tre lager.

Det finns namn för det som håller blodet fånget.
Ett försvar.

Och ändå. Ändå kan jag inte sluta mina ådror,

kan inte låta dem vara.





Läser fantastiska "Hjärtdjur" av Herta Müller. Den handlar om flortunna nylonstrumpbyxor med söm, mullbärsträd, rumänska studenter och om Lola som samlar på ord och en dag plötsligt hänger i ett skärp i garderoben.
Det handlar om de som väljer att lämna och om de som väljer att stanna kvar.
Om hur gränsen mellan dessa människor är lika tunn som ett kritstreck på en svart tavla,
lika oåterkalleligt.

Om hjärtdjuren som kan klösa upp oss inifrån.

JANUARI:





Den femte januari befinner jag mig tiotusen meter uppe i luften, ser molnen som ett täcke under mig, ett skyddande lager mellan mig och världen. Ungefär hundra mil och två timmar senare landar jag hos mitt hjärta i Göteborg :i en hel vecka får jag sova med hans andetag i min nacke, hans arm om min midja och jag är alldeles lugn.

När det har gått elva dagar av det nya året flyger jag hem igen. Det här är mitt hem, min hemstad, men varje gång jag återvänder känns det som ett nederlag. Kanske för att jag redan lämnat i tanken ; lämnat gatorna här för någonting annat.

Sex månader kvar nu och jag vet ju : tiden går.
Någon gång kommer jag säkert att sakna det här.
Det är så jag fungerar.

Och det har knappt gått en dag men jag saknar honom redan. Saknar hans varma hud, hur hans ryggrad känns under mina fingrar och hur han pressar sina läppar lätt mot min halsgrop.

Hur han begraver sitt ansikte mot min hals, hur hans lockiga lugg kittlar lätt mot mina kinder och han viskar;

'jag älskar dig mest av allt'



Fakta : när andetagen upphör har livet levts färdigt.

När vi byter sekel kommer jag bara att vara ett skelett.
Bröstkorgen bara vassa revben, bröstben,

där hjärtat satt ett hålrum.

Jag tänker att det är någonting vi har gemensamt med alla andra människor på jorden:


Om hundra år är våra hjärtan jord.