MAD AS BIRDS -

Oktober:



1-9/10

Cellofan eller en text om avsked :

Du sade alltid att du skulle vara försvunnen långt innan de sista pionerna vissnat i kolonilotten dina föräldrar hyrde enbart för att kunna fylla vaserna i lägenheten med någonting som kändes verkligt. Kanske trodde de att riktiga blommor kunde bota värken bakom bröstbenet bättre än sådana man köper inlindade i cellofan. Alla klockor i din lägenhet var nedskruvade och varsamt nedlagda i din ärvda byrå. Under särskilt tysta nätter kunde man höra det synkroniserade tickandet som dova hjärtslag från ditt sovrum.

Första gången jag såg dig var en försommarkväll i ditt vardagsrum. Det var inte första gången jag mötte dig, men det var första gången jag såg dig på det sätt jag tror att du ville bli sedd på. En oförklarlig känsla av att du var på väg bort från mig, en ständigt pågående flykt. Du sade att det är omöjligt att dö av avsked och dina ögonlock fladdrade som kolibrivingar. Morgonen därpå gav du dig ut på en resa genom Europas junidagar.

När du kom tillbaka var du en annan.

10 - 19/10

Rörelser i tomrummen:

Ett rum med skira gardiner, pappersnäsdukar på bordet och en röst som på melodisk finlandssvenska säger någonting om att allting kan bli bra igen. Kanske borde jag låta honom nysta lite i mina hoptrasslade nervtrådar -

han ser länge på mig och jag undrar vad det egentligen är han ser.

Jag och en av mina vackraste vänner går på teater. Vi får lära oss att i Ryssland mördas en kvinna av sin man varje timme och jag sluter ögonen hårt, men jag känner ingenting ; denna ständiga distans.

Också : alla nätter jag snurrar över parketten, små cirklar över det ljusa träet.

Här finns ett mörker som är tjockare än allt blod i min kropp.

20-25/10

Svarta linjer :

En flicka på min förra skola hängde sig igår. Hon var tretton år gammal och alla säger att de inte förstår. Att de omöjligen kan förstå hur det kunde hända.

Säger att en trettonåring inte borde kunna känna sådant.
Men det kan en trettonåring göra. En trettonåring kan vrida sig genom vakennätter, gå genom skolkorridorerna med pulsen som hammarslag i öronen. Vakna morgon efter morgon utan att känna någonting annat än en outhärdlig, outgrundlig sorg.

Jag vet, för jag gjorde det.
Jag kände så.

Men jag knöt aldrig en snara, riggade aldrig upp ett rep.
Ställde mig aldrig med darrande ben på en pinnstol och räknade till tre innan jag sparkade undan den. Jag gjorde aldrig det.

Hon gjorde det.
Det är sorgligt, fasansfullt och obeskrivligt.


Men jag kommer aldrig att kunna säga att jag inte kan förstå varför.

26/10 - 5/11

Stockholm/Vagnhärad/Trosa/Göteborg:

Det här är Hugo.
Han är allt jag inte visste att jag saknade.

Jag älskar honom.

5-9/11

Fjorton timmar tågräls :




Att gråta tolv timmar i sträck, luta pannan mot det svala glaset.
Se hundra mil passera utanför fönstret.

Snön har kommit nu. När jag åkte var det ännu höst och jag vill för mitt liv inte se det som ett tecken, men jag ser tecken i allt och nu är allting fruset.

Nu har jag frusit.


10/11

"Blås din vind ur din tro på
att tron i sig själv räcker till
Att någon i sig själv kan vara nog
Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen
Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen
Om man tror på någonting som du gör
Att aldrig någonsin ge upp

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig

Om jag hade lite kärlek så var den till dig"

Kent - Vals för satan (din vän pessimisten)

11/11

Det här kan vara det sista jag skriver här.
Kanske kommer jag tillbaka.
Kanske inte.

Nu inväntar jag ännu en vinter.