tvåtusentvå, punktera mig.
Jag minns fortfarande exakt var det låg, fågelboet. Äggen, som ögonlober, pingisbollar. Jag minns hur jag tog upp ett av äggen, trots att jag visste att det var dumt, att man egentligen inte fick. Att fågelmamman kanske inte skulle våga närma sig äggen sedan, att jag kunde förstöra, förgöra. Jag höll upp ägget mot solen. Det blev alldeles transparent. Man kunde se fågelfostret inuti. Det var alldeles rödspräckligt och ganska äckligt. Sedan gick pekfingret rakt genom skalet. Jag ryckte till och tappade. När ägget träffade klippan tänkte jag på människorna som hoppade från World Trade Center.
Kommentarer
Trackback
