MAD AS BIRDS -

Det är så oerhört kallt, så jag stannar inne och letar efter någon slags logik, en lösning.
Ikväll styr vi över ljus och mörker.

"Jag behöver din kyla nu,
  behöver din svala hud"

1963;

Dina nervtrådar kring mina handleder när du leder mig in i dina mellanrum;
ett slags tomrum där cellerna aldrig upphör att dela sig. Dina hårstrån varsamt placerade i rader över kuddvaret i ett försök att skapa någon slags varaktighet. Jag undrar var du är. 
Varför du inte är här.

Aldrig var du så rädd som när de räddade dig ur husgrunden där du låg gömd ; tömd på ord och med avgrunden letandes sig längre in i din kropp.

Du säger att vi behöver ett under eller en undergång ; någonting som går under och in i oss. Att det är något som rör sig under alla lager av hud. Hur du försöker bestrida allt det som börjat sprida sig i ditt blod, hur det svider när du vrider fingrarna ur led. Ingenting leder till någonting.

Mot slutet blir du så lugn. När allt det du skjutit framför dig snart kommer att tillhöra det förlutna, när allt det du känt snart kommer att vara erkänt. Dina händer slutar att skaka.

Innan du lämnar mig, termometern på noll;


Självkontrollen är den sista roll vi avsäger oss.

Et quand l'aube viendra, je disparaîtrai.

"There's a ghost on the horizon
When I go to bed
How can I fall asleep at night
How will I rest my head

Oh I'm scared of the middle place
Between light and nowhere
I don't want to be the one
Left in there, left in there"

Hope there's someone - Antony & The Johnsons

Jag har inga egna ord för tillfället, men det är precis så det känns.

Bild lånad från riksteatern.se

I lördags var jag på sagateatern med några vänner och såg en alldeles underbar upsättning av pjäsen "Fem x Gud", skriven av en av mina personliga favoritförfattare, Jonas Hassen Khemiri. Pjäsen handlar om dramaläraren Rolf som vill sätta upp Strindbergs "Ett drömspel" tillsammans med en brokig samling något stökiga elever. Då eleverna vägrar att spela Strindberg beslutar de sig istället för att tillsammans sätta upp ett alldeles eget drömspel. Varje elev får en "egen" scen som de får fylla med sina egna drömmar, man skulle kunna säga att de alla får en chans att spela "Gud".

Jag tycker att "Fem gånger Gud" är en fantastisk pjäs med många djup och undermeningar. Den är stundtals sanslöst rolig, för att i nästa ögonblick behandla och berätta om det mest sorgliga och mörka i språket, livet, människorna och världen. Om "Fem gånger Gud" kommer till er stad så tycker jag definitivt att ni borde se den.

Jag väger lika många kilo som Saturnus har månar. Gruskornen som räddande öar i ett ishav, snön som tar sig in överallt och alla kroppsdelar tycks förfrysa i samma ögonblick som ytterdörren stängs bakom mig. Det är ett nytt år och jag vill förändra allt som jag förmår, från mitt hår till sättet som jag går. Det är kulturhuvudstadsår men min stad är ljusår från en vinst och isskulpturerna smälter på esplanaden. Jag cyklar över vägen på min vita cykel utan cykellyse och det kommer ingen bil. Det är januari utan skottår, skottsår. Bara munsår och munnen full av hår ibland när det blåser.

2008.

There's money lenders inside the temple
That circus tiger's gonna break your heart
Something so wild turned into paper
If I loved you, well that's my fault


                     

2008.

Jag tror på dig när du säger att du vet vem du är. Dina händer är lugna när du plockar vilsna hårstrån från mina axlar. Stråna utdragna med roten, ofärgat gråblonda mot dina nästan svarta. Ibland undrar jag vad vi tjänar på att känna det vi känner, känna dem vi känner. Jag tränar på att verka spännande, spänner blickar, bröstkorg, alla ansiktets muskler

2009.

Du säger ; det är ett nytt år,


jag bryter alla löften
bryter alla ben i min kropp.

Jag älskar litteratur och läser mycket. Vanligtvis läser jag 1-2 böcker om dagen. Ibland fler, ibland färre. Ändå är det förvånansvärt få böcker som verkligen skakat om mig, funnits kvar någonstans inom mig långt efter det att de blivit utlästa. I början av december läste jag en bok som jag tycker att ni borde läsa, för jag tror att ni också kommer känna er en aning förändrade efter att ha läst den. Romanen heter "De välvilliga" i svensk översättning,är skriven som en självbiografi och handlar om den föredetta SS-officeren Maximilian Aue och hans liv under kriget.

Nu kanske ni tänker att detta låter rätt ordinärt, rent litterärt, och att det är något ni redan läst olika versioner av. Så tänkte iallafall jag när jag lånade den, men jag hade helt fel. Enligt mig är detta något annat, något extraordinärt och omåttligt intressant ur ett historiskt, moraliskt och psykologiskt perspektiv. Sedan skadar det ju inte att språket är oklanderligt.

Jag tycker att ni ska läsa.

29.12

Idag såg jag någonting som jag aldrig någonsin sett förut. Det var inte sorgligt egentligen, mest bara sådär realistiskt att det nästan kändes overkligt, märkligt. Utanför kiosken vid min busshållplats låg en hund som var fastbunden i några fulla systembolagetkassar. Det såg så roligt ut att jag stannade upp, tittade några sekunder. Då kom ägaren ut. Han hade köpt tre paket cigaretter och började slita i ett av paketen för att få upp det. Hunden blev väl glad antar jag, för det var ganska kallt ute.  Den hoppade upp och försökte springa, men kassarna var för tunga. Hunden släpade kassarna efter sig, de klirrade mot asfalten och ägaren röt till. Efter några meter sprack både kassarna och flaskorna. När vinet började rinna som blod över gatan kom min buss.

Jag är sju år och har öroninflammation. Hela natten har jag vridit lakan till kokonger kring min febriga hud. Drömde mardrömmar om ett krig som kom närmre och närmre, om skrik som började någonstans i mina hörselgångar, bultandet. Nu står jag med mamma i kön till vårdcentralens reception. Mamma är stressad för att hon egentligen borde vara på jobbet. Jag tänker att jag kanske också borde vara stressad, eftersom jag egentligen borde vara i skolan nu. Men det är torsdag, och på torsdagar har vi alltid gympa som jag hatar mer än jag hatar mat. Så det gör egentligen inte så mycket, den här öroninflammationen. Bakom oss i kön står en äldre flicka. Jag tycker att hon ser vuxen ut, men egentligen är hon nog inte mer än kanske tolv eller tretton.  Hon håller en handduk för kinden, men när hon tar bort den för att klia sig på pannan ser jag att hon har slagit upp hela kinden. Om man tittar riktigt noga kan man se kindbenet djupt därinne bland ådrorna, köttet.
Det är alldeles vitt, och fast jag egentligen tycker det är äckligt kan jag inte sluta titta.

Jonas Hassen Khemiri.

Vi var och lyssnade på Jonas Hassen Khemiri, jag och mina fina Elina. Han pratade om ord. Han pratade ord, talade ord som trängde genom oss. Han var lite nervös och strök håret bakom öronen, lugnande. Allt han sa blev viktigt och nödvändigt ; vände oss ut och in, väntandes.

Hur du för handflatan i cirklar över bordsskivan, runt och tillbaka till mig. Orden som koordinater, vägvisare över din bröstkorg ; hävandes hävdandes under mina fingrar. Du säger att allting kommer att upphöra  när alla människor bryr sig mer om mode än mod, bryr sig mer om ordning än ord. Att vi snart kommer att nå en gräns när vi känns mer lyckade än lyckliga.

Jag kapitulerar, spänner huden hårt över armarnas kapillärer,
våra artärer ett slags artilleri ;

Det finns inga andra gränser än dem vi skapar kring oss själva.