Hjärtfrekvensen ökar och Sylvia lämnar spår över lakanen.
1963;
Dina nervtrådar kring mina handleder när du leder mig in i dina mellanrum;
ett slags tomrum där cellerna aldrig upphör att dela sig. Dina hårstrån varsamt placerade i rader över kuddvaret i ett försök att skapa någon slags varaktighet. Jag undrar var du är.
Varför du inte är här.
Aldrig var du så rädd som när de räddade dig ur husgrunden där du låg gömd ; tömd på ord och med avgrunden letandes sig längre in i din kropp.
Du säger att vi behöver ett under eller en undergång ; någonting som går under och in i oss. Att det är något som rör sig under alla lager av hud. Hur du försöker bestrida allt det som börjat sprida sig i ditt blod, hur det svider när du vrider fingrarna ur led. Ingenting leder till någonting.
Mot slutet blir du så lugn. När allt det du skjutit framför dig snart kommer att tillhöra det förlutna, när allt det du känt snart kommer att vara erkänt. Dina händer slutar att skaka.
Innan du lämnar mig, termometern på noll;
Självkontrollen är den sista roll vi avsäger oss.
men vad är det för självkontroll, kontroll man har, kan ha?
inbillad.
Jättefint, finaste du.
Tack för din fina kommentar, jag blir mest snurrig av den bilden.
älskar dina ord
Oliver ; Jag tror att det kan vara så att det sista vi släpper ifrån oss är vår inbillning om oss själva. Sedan finns ingenting kvar.
vi ; Tack, kära ni.
Inbillningen, illusionen att vi faktiskt är.
Det stämmer nog.
och du är otroligt duktig. och världens finaste.
nej det skulle jag vara hemskt konstigt om vi hade det.
det kan man nog säga att jag gör, jag bor utanför stockholm iaf.
If I miss you well that's my fault
wow. hjälp. slutet. slutet.
