MAD AS BIRDS -

"Saying everything you've ever seen was just a mirror
You've spent your whole life sweating in an endless fever
And laying in a bathtub full of freezing water
Wishing you were a ghost"

Jag minns fortfarande exakt var det låg, fågelboet. Äggen, som ögonlober, pingisbollar. Jag minns hur jag tog upp ett av äggen, trots att jag visste att det var dumt, att man egentligen inte fick. Att fågelmamman kanske inte skulle våga närma sig äggen sedan, att jag kunde förstöra, förgöra. Jag höll upp ägget mot solen. Det blev alldeles transparent. Man kunde se fågelfostret inuti. Det var alldeles rödspräckligt och ganska äckligt. Sedan gick pekfingret rakt genom skalet. Jag ryckte till och tappade. När ägget träffade klippan tänkte jag på människorna som hoppade från World Trade Center.

Fransk småstad, juli 2007.

"Pendant que ton ombre
en douce te quitte
entends-tu les autres qui se battent 
a la périphérie
et même si tes yeux
dissolvent les comètes
qui me passent une à une
au travers de la tête "

Åtta månader sedan. November och din födelsedag. Dina tunga andetag när du låtsades sova, mest för att du vet hur viktigt det är för mig att uppvakta rätt. För att du vet att jag vill att allting ska följa regler och ramar, tabeller och tydliga riktlinjer.  Att jag vill ha en tydlig lösning på allting, att jag vill slippa se ditt ansikte lösas upp trots att jag inte druckit. Ett väntrum och en väntan. Bläddrande i veckotidningar och ett besked som tränger dig undan. Jag har en annan människa inom mig, någon som inte är du. Två hjärtan som en dag plötsligt stannar. Din gråt i duschen, din ryggrad alldeles tydlig under mina händer. Samtidigt; en lättnad. Ingenting tränger dig längre ur min kropp.

Ibland talar jag bara om vädret. Om lågtryck och risk för snöfall och hur rolig hon på fyran låter när hon bryter på norska. Fast jag tycker ju om norska egentligen. Det låter som att de ler när de pratar.

allt jag redigerat till kontrast och skärpa.
jag borde skärpa mig ibland

vet jag inte om du värjer dig
mot mig eller väljer mig och

jag behöver något som
upprör snarare än upphör när jag
rör dig.

Rummet dränkt i ljus, solkatter över sängkläderna, heltäckningsmattan. Ditt huvud under täcket, jag på stolen vid fönsterbrädet. Akvariet med guldfiskarna till höger om mig, kallt glas mot min handflata. Jag kommer inte att väcka dig.  

"Att vara eller inte vara, det är frågan -
om det är ädlare att härda ut
ett skymfligt ödes bomber och kanoner
eller dra blankt emot ett hav av sorger
och så få slut på dem. Få dö, få sova,
ja bara somna bort, från ångesten
och från de tusen överraskningar
som köttet fått i arv - det vore värt
en stilla bön."

Mina kusiner är hos mig. De stannar tills på söndag. De är fem år gamla. Det säger kanske allt, egentligen. Det är sällan tyst i huset, de springer och skriker och skrattar och gråter ibland. Sedan kramas de mycket, de säger fina saker och pussar mig på kinderna. Visst är de lite jobbiga, som när de kommer in på mitt rum åtta på morgnarna, sätter händerna i sidorna och säger att "nu får det vara nog, nu är det inte natt längre!". Då kan det känns lite tröttsamt att de är här. Men oftast känns det bra, de är världens finaste barn. Idag har vi bakat hallonmuffins och tittat på frosten. Vi har även tittat på "Mjölktandsmössen", som jag antar att alla ni som är födda under tidigt nittiotal är bekanta med. Det kändes väldigt nostalgiskt under de fem minuter som programmet pågick. Nu har jag inget mer att skriva.

Paris 2007.

Jag var i Paris förra sommaren. Det känns rätt länge sedan nu. Självklart vill jag dit igen, snart.
För att stilla min längtan lite tittar jag på Paris, je t'aime, en samling kortfilmer som handlar om just Paris, människorna som lever där. Den tycker jag gott att ni kan se, särskilt om ni har en något frankofil läggning.
Nu ska jag träna franska verb.