Elm - Sylvia Plath
I know the bottom, she says. I know it with my great tap root;
It is what you fear.
I do not fear it: I have been there.
Is it the sea you hear in me,
Its dissatisfactions?
Or the voice of nothing, that was you madness?
Love is a shadow.
How you lie and cry after it.
Listen: these are its hooves: it has gone off, like a horse.
All night I shall gallup thus, impetuously,
Till your head is a stone, your pillow a little turf,
Echoing, echoing.
Or shall I bring you the sound of poisons?
This is rain now, the big hush.
And this is the fruit of it: tin white, like arsenic.
I have suffered the atrocity of sunsets.
Scorched to the root
My red filaments burn and stand,a hand of wires.
Now I break up in pieces that fly about like clubs.
A wind of such violence
Will tolerate no bystanding: I must shriek.
The moon, also, is merciless: she would drag me
Cruelly, being barren.
Her radiance scathes me. Or perhaps I have caught her.
I let her go. I let her go
Diminished and flat, as after radical surgery.
How your bad dreams possess and endow me.
I am inhabited by a cry.
Nightly it flaps out
Looking, with its hooks, for something to love.
I am terrified by this dark thing
That sleeps in me;
All day I feel its soft, feathery turnings, its malignity.
Clouds pass and disperse.
Are those the faces of love, those pale irretrievables?
Is it for such I agitate my heart?
I am incapable of more knowledge.
What is this, this face
So murderous in its strangle of branches?--
Its snaky acids kiss.
It petrifies the will. These are the isolate, slow faults
That kill, that kill, that kill.
just give me November, the warmth of a whisper.
Igår gick jag och min bästa vän Moa längs älven. Då såg det ut såhär.
Då tänkte vi att det är nu som hösten är som allra finast, precis innan alla löven fallit av.
Sedan gick vi hem och sov i två timmar. Bara sådär.
När vi vaknade igen var det nästan mörkt.
I had a friend who changed his name but couldn't change himself.
Vi har alla de där tystnaderna.
punkteringspunkter.
när allt du någonsin sett samlas bakom ögonlocken och trycker på och jag
tycker att du borde falla omkull eller
återvända hit men du stannar alltid
kvar eller
frånvarande är frågan när du
räknar papper tar närvaro ingen annan
än du är där du är
kylig vid fönstret elementet är trasigt och allting
prydligt på rad någon slags kontroll i allt
som fattas är du
kvar.
tycker att du borde falla omkull eller
återvända hit men du stannar alltid
kvar eller
frånvarande är frågan när du
räknar papper tar närvaro ingen annan
än du är där du är
kylig vid fönstret elementet är trasigt och allting
prydligt på rad någon slags kontroll i allt
som fattas är du
kvar.
L'ombre qui t'escorte est si douce.
Ibland tänker jag att jag ska ta bort den här bloggen. Av någon anledning blir det aldrig så. Så den blir nog kvar ett tag, för min egen skull. Lite för Moas skull också, kanske, för hon kommer nog att läsa.
