MAD AS BIRDS -

Hela november har jag låtit samma skiva gå på repeat och jag,

jag tänker på svarta linjer, svart vatten ; hur det spränger när vattnet tränger ner i lungorna.
Paniken som måste alla säger sedan utbyts mot ett dövande lugn.
Hur nu någon kan veta det.



Klockan 17.05 tar jag bussen sex mil in i landet för att träffa min Moa. I en blommönstrad lägenhet som ligger intill en ladugård dricker vi te, äter ananasringar ur konservburkar och pratar nästan oavbrutet i många timmar. Stundtals sitter vi tysta. Ibland tänker jag att det mesta sägs i tystnaden.

Det har blivit vinter nu, eller kanske snarare senhöst.
Nu väntar sex månader av kyla och vi kommer att
vänta ; vänta ut vintern, mörkret och hur kylan sticker i kinderna.

För om sju månader bor på en annan adress, i en annan stad.
Men bara om vi fortsätter att andas och det gör vi.
Det gör jag.

-

Jag läser om kolets kretslopp och tänker att det finns alldeles för lite syre i mitt rum, koldioxiden täcker alla ytor jag vidrör. Tänker att hur mycket jag än lagrar i mitt huvud, så förstår jag varken världen eller mig själv bättre för det.

Om att nå en brytpunkt; punkten när jag insett att jag lever enbart i mörkret. Jag somnar precis innan gryningen och vaknar när skymningen sänker sig mörkgrå över mitt villaområde.

Det händer att jag håller ögonen öppna i tre dygn av rädsla för vad som ska hända om jag vågar blunda. Gånger då jag skriver trettiosju sidor i ett word-dokument bara för att fingrarna inte kan sluta röra sig över tangenterna.

Elfte november :

Jag känner nästan ingenting alls. Stundtals tänker jag att jag saknat det, saknat vakuumet inombords.
Att tomrummet, tomheten, tomgången kan vara ganska behaglig.

Någon slags vila ;

tio minuter senare river jag hårt med mina avbitna naglar över huden. 

INATT:

Hade jag det kanske märkligaste samtal jag någonsin haft.
Jag vet fortfarande inte om det var rätt eller fel, men det var.

Somnade jag ungefär 05.45 och vaknade 13.05. 

Gick jag aldrig till skolan utan planlöst runt, runt i mitt hus som plötsligt tycktes mig vara större än någonsin.

-
Det känns som att jag förstör människor.
Förstör allting jag kan.

Den enda trösten är kanske att jag samtidigt förstör mig själv.
Någon rättvisa ska det ju vara.
-

Jag vill skrika bröstkorgen tom, men istället biter jag ihop tänderna tills käkarna värker och säger att jag förstår, att det är okej. Att det inte gör någonting hur du känner.

Jag vet inte vad det är som fått mig att tro att jag alltid måste visa sådan fruktansvärd förståelse inför alla andra hela tiden. De kommer till mig med sina söndrade hjärtkammare och vill, tror att jag kan laga dem. Jag lyssnar, jag ger råd och jag hjälper, hjälper, hjälper tills jag inte kan göra någonting mer. Och jag älskar det, älskar att människor vågar lossa på stämbanden, släppa på kontrollen och prata till mig med sköra röster.

Men kanske är det just detta som gjort att jag inte längre kan hjälpa mig själv.

En av mina närmaste vänner har ont i hjärtat. Ont i hela kroppen. Vi sitter tysta i hennes vardagsrum.  Hon dricker en klunk vatten, jag stryker över hennes vänstra vad och önskar att jag kunde göra någonting för att få hennes lungor att snöras upp igen. Hon ser på mig och ler försiktigt. Säger att det är nu hon inser att det är vänskapen som är den bestående formen av relation.
Vi har varit vänner i ungefär nio år och tio månader nu.

Jag är så tacksam för mina vänner.
Utan er är jag ingenting.

Tjugoförsta november :

Jag och två av mina fina vänner Elina och Leopold åker ut till Elinas stuga i Skeppsvik. Det är mörkt och vi dricker portvin och en väldigt äcklig blandning av vodka och läsk med hallon- och lakritssmak. Vi åker till Jonathans stuga och när vi kommer hem igen ligger vi uppe och pratar tills det ljusnar igen :







:-:

Minuter / menuetter

Min bror bankar färg över hela papperet,
slår blodröd ilska över upplösta fibrer ;
målningen smulas sönder under hans nedbitna naglar.

Min syster slår huvudet i väggen under sömnlösa nätter.
Det finns ingenting jag kan göra, så jag tänker

slå mig istället ; slå blod i mina vener igen -

Svalor / svala golv

En gång kände jag någon som brukade sova med vidöppet fönster för att försöka frysa sönder sig själv.
Ibland brukade jag tänka att jag skulle tatuera in hennes hjärtrytm längs min vänstra underarm, som ett desperat försök att hålla henne kvar. Kanske var det barnsligt, men det gör det inte mindre verkligt.

Nu är hon försvunnen i vita korridorer, men jag vet.

Jag vet att en dag kommer hon att vika en vit papperssvala
och komma tillbaka.

Jag är så fruktansvärt trött.
Det är en trötthet som förlamar, som sprider sig genom ådrorna, de tunna blodkärlen.
Ibland sover jag nästan hela dygn, fast det är så fruktansvärt mycket jag borde göra.
Det är så fruktansvärt mycket jag borde.

Och ändå är allt jag gör att vänta på någonting större samtidigt som december närmar sig.

Det blir inte min sista vinter, men det blir min sista i den här staden -

Oktober:



1-9/10

Cellofan eller en text om avsked :

Du sade alltid att du skulle vara försvunnen långt innan de sista pionerna vissnat i kolonilotten dina föräldrar hyrde enbart för att kunna fylla vaserna i lägenheten med någonting som kändes verkligt. Kanske trodde de att riktiga blommor kunde bota värken bakom bröstbenet bättre än sådana man köper inlindade i cellofan. Alla klockor i din lägenhet var nedskruvade och varsamt nedlagda i din ärvda byrå. Under särskilt tysta nätter kunde man höra det synkroniserade tickandet som dova hjärtslag från ditt sovrum.

Första gången jag såg dig var en försommarkväll i ditt vardagsrum. Det var inte första gången jag mötte dig, men det var första gången jag såg dig på det sätt jag tror att du ville bli sedd på. En oförklarlig känsla av att du var på väg bort från mig, en ständigt pågående flykt. Du sade att det är omöjligt att dö av avsked och dina ögonlock fladdrade som kolibrivingar. Morgonen därpå gav du dig ut på en resa genom Europas junidagar.

När du kom tillbaka var du en annan.

10 - 19/10

Rörelser i tomrummen:

Ett rum med skira gardiner, pappersnäsdukar på bordet och en röst som på melodisk finlandssvenska säger någonting om att allting kan bli bra igen. Kanske borde jag låta honom nysta lite i mina hoptrasslade nervtrådar -

han ser länge på mig och jag undrar vad det egentligen är han ser.

Jag och en av mina vackraste vänner går på teater. Vi får lära oss att i Ryssland mördas en kvinna av sin man varje timme och jag sluter ögonen hårt, men jag känner ingenting ; denna ständiga distans.

Också : alla nätter jag snurrar över parketten, små cirklar över det ljusa träet.

Här finns ett mörker som är tjockare än allt blod i min kropp.

20-25/10

Svarta linjer :

En flicka på min förra skola hängde sig igår. Hon var tretton år gammal och alla säger att de inte förstår. Att de omöjligen kan förstå hur det kunde hända.

Säger att en trettonåring inte borde kunna känna sådant.
Men det kan en trettonåring göra. En trettonåring kan vrida sig genom vakennätter, gå genom skolkorridorerna med pulsen som hammarslag i öronen. Vakna morgon efter morgon utan att känna någonting annat än en outhärdlig, outgrundlig sorg.

Jag vet, för jag gjorde det.
Jag kände så.

Men jag knöt aldrig en snara, riggade aldrig upp ett rep.
Ställde mig aldrig med darrande ben på en pinnstol och räknade till tre innan jag sparkade undan den. Jag gjorde aldrig det.

Hon gjorde det.
Det är sorgligt, fasansfullt och obeskrivligt.


Men jag kommer aldrig att kunna säga att jag inte kan förstå varför.

26/10 - 5/11

Stockholm/Vagnhärad/Trosa/Göteborg:

Det här är Hugo.
Han är allt jag inte visste att jag saknade.

Jag älskar honom.

5-9/11

Fjorton timmar tågräls :




Att gråta tolv timmar i sträck, luta pannan mot det svala glaset.
Se hundra mil passera utanför fönstret.

Snön har kommit nu. När jag åkte var det ännu höst och jag vill för mitt liv inte se det som ett tecken, men jag ser tecken i allt och nu är allting fruset.

Nu har jag frusit.


10/11

"Blås din vind ur din tro på
att tron i sig själv räcker till
Att någon i sig själv kan vara nog
Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen
Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen
Om man tror på någonting som du gör
Att aldrig någonsin ge upp

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig

Om jag hade lite kärlek så var den till dig"

Kent - Vals för satan (din vän pessimisten)

11/11

Det här kan vara det sista jag skriver här.
Kanske kommer jag tillbaka.
Kanske inte.

Nu inväntar jag ännu en vinter.