Hjärtdjur och hjärtjord (mitt hjärta ; tyst)

DECEMBER :



Det är exakt en månad kvar till julafton och det regnar. Jag sitter i ett rum där en av väggarna är täckt av bilder på ett brunhårigt barn med mörka ögon. Kanske är det ett barnbarn. Jag får frågor, får en röd kulspetspenna att skriva upp en tid med i min svarta anteckningsbok.

En akutremiss, ett snöfall och exakt tolv timmar senare sitter jag i ett väntrum på en psykiatrisk mottagning. Väggarna är beigegula såsom sjukhusväggar nästan alltid är, med lite välvilja hade man kanske kunnat kalla dem vaniljfärgade. Stolarna är skolgröna och i en sprucken glasvas står en ensam prästkrage i plast -

inte ens blommorna är levande här.



I en av min familjs många bokhyllor finns en nött bok som handlar just om konsten att andas, om olika metoder för att på bästa sätt pressa luften ner i lungorna och ut igen. Under en av mina många vakennätter läser jag den från pärm till pärm med sömnen värkandes i ögonen,

det står att vi ska blunda och dra djupa andetag och jag undrar ; gör ni det?

Blundar ni, sluter ni försiktigt ögonen, låter ögonlocken vila fjäderlätt mot irisen, drar lugna andetag och låter syret långsamt fylla era lungor innan ni mjukt andas ut?

Kanske gör ni det. Kanske andas ni som jag ; stötvis i återvinningsbara papperspåsar. Kanske pressar ni handflatorna hårt mot ögonlocken tills ni kan känna blodet pulsera mot hornhinnan, kanske vet ni också :

att andas kan vara det svåraste som finns.



Men det finns dagar när jag målar läpparna röda med mitt belgiska läppstift, drar på mig ett av mina många svarta fodral och dansar hela natten med mina allra finaste vänner. Det finns sådana nätter också.
Och när jag andas in kan jag nästan känna hur syret når mitt hjärta, ger skjuts åt mitt blodomlopp.

Tunica interna, tunica media och tunica adventitia.
Ådrornas tre lager.

Det finns namn för det som håller blodet fånget.
Ett försvar.

Och ändå. Ändå kan jag inte sluta mina ådror,

kan inte låta dem vara.





Läser fantastiska "Hjärtdjur" av Herta Müller. Den handlar om flortunna nylonstrumpbyxor med söm, mullbärsträd, rumänska studenter och om Lola som samlar på ord och en dag plötsligt hänger i ett skärp i garderoben.
Det handlar om de som väljer att lämna och om de som väljer att stanna kvar.
Om hur gränsen mellan dessa människor är lika tunn som ett kritstreck på en svart tavla,
lika oåterkalleligt.

Om hjärtdjuren som kan klösa upp oss inifrån.

JANUARI:





Den femte januari befinner jag mig tiotusen meter uppe i luften, ser molnen som ett täcke under mig, ett skyddande lager mellan mig och världen. Ungefär hundra mil och två timmar senare landar jag hos mitt hjärta i Göteborg :i en hel vecka får jag sova med hans andetag i min nacke, hans arm om min midja och jag är alldeles lugn.

När det har gått elva dagar av det nya året flyger jag hem igen. Det här är mitt hem, min hemstad, men varje gång jag återvänder känns det som ett nederlag. Kanske för att jag redan lämnat i tanken ; lämnat gatorna här för någonting annat.

Sex månader kvar nu och jag vet ju : tiden går.
Någon gång kommer jag säkert att sakna det här.
Det är så jag fungerar.

Och det har knappt gått en dag men jag saknar honom redan. Saknar hans varma hud, hur hans ryggrad känns under mina fingrar och hur han pressar sina läppar lätt mot min halsgrop.

Hur han begraver sitt ansikte mot min hals, hur hans lockiga lugg kittlar lätt mot mina kinder och han viskar;

'jag älskar dig mest av allt'



Fakta : när andetagen upphör har livet levts färdigt.

När vi byter sekel kommer jag bara att vara ett skelett.
Bröstkorgen bara vassa revben, bröstben,

där hjärtat satt ett hålrum.

Jag tänker att det är någonting vi har gemensamt med alla andra människor på jorden:


Om hundra år är våra hjärtan jord.




















Kommentarer
Postat av: Klara

Kära du, Göteborg låter som en bra plats.

2010-01-13 @ 08:51:35
Postat av: Anonym

du är så jävla begåvad.

2010-01-13 @ 16:29:16
Postat av: natalie

du är så jävla talented!

du ger orden så mycket mening.



Sista texten och den mellan bilden på dig & din vän och boken - de tog jag till mig allra mest!

tack för att du är så duktig

många av dina texter önskar jag att jag skrivit själv!

2010-01-13 @ 16:55:29
URL: http://chimney.bloggplatsen.se
Postat av: Sofia

alltså wow.

jag vill läsa hertas bok nu.

jag har funderat på det förut men det var fem reservationer på den på biblioteket och just nu läser jag annat. så länge liksom. kanske borde man beställa hem hjärtdjur?



och jag bara förundras över hur du kan använda orden, skapa meningarna. och snälla, sluta aldrig skriva, sluta aldrig fotografera.

2010-01-13 @ 22:01:15
URL: http://flyy.blogg.se/
Postat av: sara

jag älskar dina ord.

2010-01-13 @ 22:49:21
Postat av: moa

allt du skriver och du i dig själv är helt fantastiskt. åh vad jag älskar dig. och vad himla söt hugo är på bilden när han ligger och läser.

2010-01-14 @ 10:36:42
URL: http://circustiger.blogg.se/
Postat av: Julia

Linnéa! Så väldigt fint. Är alltid rädd att du ska sluta skriva här, blir så glad när du uppdaterat! Drömde för någon natt sen att vi läste böcker (varsin alltså) tillsammans. Sköt om dig, och gå inte ut det är vinter.

2010-01-14 @ 12:43:15
URL: http://juliawful.blogg.se/
Postat av: Emelia

Linnéa, du skriver så oerhört vackert! Blir fångad på en gång.

2010-01-14 @ 18:59:55
Postat av: Linnéa

Alla : Puss fina, fina ni.

2010-01-18 @ 15:42:20
URL: http://padraicmyprince.blogg.se/
Postat av: Anonym

sv: HAHA I DIE. hoppas det går bra på jobbet! Har nyss tryckt i mig en subwaymacka den smakade ingenting för hon hade ungefär bara lagt i isbergssallad, den maran! saknar dig!

2010-01-19 @ 20:12:54
Postat av: tevil

glömde att skriva att det var från mig tevil. ben-hur hälsar.

2010-01-19 @ 20:14:37
URL: http://circustiger.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0